Det rök och pyste om det svarta loket. Vit vattenånga och kolbemängd rök stod som skyar. Pojken tyckte att loket andades. Ibland hörde han suckar. Och visslan! Ångvisslan!
Innan pojken skulle kliva ombord, ville han alltid beundra lokets hjul och titta på de blanka pistongerna. Ibland stack lokförar’n ut sitt huvud genom ett litet fönster och log mot honom. De förstod varann.
När man gått ombord och tåget började röra sig, hörde man lokets hjärtslag också. De kom i allt snabbare rytm i takt med fartökningen. ”Ptjoff - - ptjoff - ptjoff - ptjoffptjoffptjoff!” Genom kupéfönstret kunde pojken nu se hur världen svepte förbi. Det var underbart att sitta på bänken och titta ut på landskapet. Ibland kom det pustar av ånga eller rök utmed fönstret. I tunnlarna luktade det av kol.
Men toaletten var märklig! Bara ett hål ner mot rälsen. Man såg hur det svischade förbi därnere. Det luktade illa och ljudet genom toatratten ekade. ”Förbjudet att använda toaletten, då tåget stannat på station”, läste man. Pojken tyckte alltid, att tåget började sakta in, när han var på toaletten. Måste skynda sig! Och inte så lätt att träffa med strålen i vagnens skakningar.
Och när man gick mellan vagnarna, kom man ut i luften! Det fanns grindar och nästan som en spång över den rusande rälsen och där var det spännande att gå! ”Försik-tigt! Håll i räcket!" sa pappa.
Man kunde stå på sista vagnens uteplattform också. Se banvallens räls avsmalnad försvinna. Fladder i hår. Pappas hand.
Och inne i kupén. Konduktören med sin uniform och fina mössa. Biljettklippartång. ”Nästa Björboholm!”