jag vet att älven är så vid och stor nu att den nästan liknar en av de ryska stora floderna. vattnet letar sig långt upp på stränderna. kammar gräs och sly medhårs och får det att böja sig tamt med den stillsamma strömmen söderöver.

inte en tidig bil längs lansvägen, inte ett timmerekipage. jag föreställer mig hur älgarna idisslar tysta och tätt intill granarnas stammar. När ögonlocken blinkar med sina fransar över deras stora blanka irisar.

jag föreställer mig den kolsvarta tjädertuppen, molallena, spatserandes med hakan högt i vädret på den tre kilometer långa raksträckan uppe på lisskogen, struttandes, och flaggande med stjärtfjädrarna som en jönsig mupp, över den släta asfalten.

molnflaken som drar i oöverskådliga sjok ända från skagerrak bort över norra svealand och ut över bottenhav och kvark, för att upplösas långt senare någonstans över en bortglömd stad i ryska komi. dit infrastrukturen aldrig nådde.

® vänder sig i ett andetag i sömnen, sommarlakanen, de tunnaste, mest urtvättade är lena mot skinnet. några regndroppar från takskägget spelar dämpat på fönsterblecket.

morgonen har knappt fått ett namn ännu.
hela den här sommaren är förresten namnlös, jag hann aldrig stadfästa mig i den. oetablerade som två ytligt bekanta har vi stillsamt nickat till varandra där vi mötts. det är allt.

och där, for den första långtradaren söderöver. vibrationerna får det att skallra svagt i fönsterrutorna. morgonen är verklig, världen rullar på därute. oförtrutet.