Hon satt i fönstret och tittade ut. Fötterna dinglade fritt i luften och jag fick en känsla av att hon flyttade längre utåt.
"Jag brukar sitta här, och tänka: en dag ska jag hoppa härifrån."
Jag blev förskräckt.
"Hoppa inte, Lisa!" Jag grep tag om hennes midja och försökte dra henne in i tryggheten. Men tog tag i fönsterkarmen och stretade emot.
"Akta, jag ramlade nästan ner! Det är klart jag inte ska", sa hon uppläxande. "Jag vågar inte."
Jag släppte henne, av rädsla.
"Jag vågar inte heller."
Vi stirrade ner på gruset ett tag.
"Tror du att man kan hoppa härifrån utan att dö", frågade hon plötsligt.
"Nä, det tror jag inte", sa jag utan att tänka efter. Jag behövde inte tänka efter; Lisan skulle inte få hoppa.
"Det tror jag. Det är ju bara andra våningen."
Varför frågade du, tänkte jag sårat, men utan att säga något om det.
"Om du hoppar, då måste ju jag också hoppa."
"Varför det?"
"Jag vill ju inte vara feg."
"Man kommer inte att dö."
"Men man kan bryta benen...", sa jag, orolig.
"Så högt är det väl inte", sa hon.