Jag klev på bussen någonstans på östra sidan av söder i huvudstaden och efter bara två hållplatser fick jag höra följande samtal utspela sig mellan medlemmar av människosläktet som vid en första anblick såg ut som helt vanliga civiliserade och sansade individer. En kvinna i 40-ärsåldern, en man på ungefär 30 år och en flicka på 12-13 år. Plötsligt yttrade sig mannen och tredje världskriget höll på att bryta ut med ett första blitzkrieg mot grannlandet...

-Ursäkta frun, men skaka inte av ert mjäll på min dotter, hon är i en känslig ålder och kan ta illa upp.
-Det är frömjöl, din arroganta och dumma jävel. Ser du inte skillnaden på...
-Det är min pappa du skriker åt, dumma kossa...
-Kossa för dig va, din lilla spya till unge!
-Det är min dot...

Här steg jag av och uppskattade plötsligt de skrikande måsarna som kretsade runt, runt vid Slussen där bussen stannade och släppte av folk som en drös glaskulor ur en tygpåse. Solen gick i och ur moln, folklivet myllrade mellan stånden av frukt och grönt, båtarna syntes tuffa fram över nätta vågor och allt kändes som om livet lekte.