Hon slickade sig om munnen, likt katten slickar förnöjt morgonens grädde, likt kärlek börjar med förälskelse men som förälskelse inte alltid övergår i kärlek och vem fan har sagt att de båda kontrahenterna inte är förenliga nog att springa sida vid sida inombords människan? Förälskelsens själ är egoistisk medan kärlekens som är att ge istället för att ta och det utan att alls förvänta sig en som gentjänst… nåja, där låg hon på hans arm och bara njöt nattens stillhet. Hon hade vaknat utan att riktigt veta varför. Kissnödig var hon inte.
Kanske att hon ändå skulle. Bara för säkerhets skull för att inte vakna igen då hon somnat igen, bara något senare i natten, för att behöva gå… hon låg kvar några minuter som för att rädda ansiktet och gick sedan upp ur sängen. Nej, hon snarare gled ur den smidigt som en panter. När hon kom ut i hallen på övervåningen kände hon hur håren på armarna reste sig.
Var det någon där? Hon visste inte vad att tro. Hade någon lyckats ta sig in i deras hem utan att göra mera ljud ifrån sig än att hon kanske hade vaknat av det och sedan ändå lyckats förhålla sig lika tyst som tystnaden själv?
Hon tänkte på att han låg och sov därinne i sängkammaren och på barnen som låg i sitt rum. För små för att ännu ha egna rum, i behov av att ännu ha sällskap av varandra.
Någonting var inte som det skulle och plötsligt exploderade allt i ett tempo hon skulle minnas långt efteråt som om livet plötsligt gick mycket mera långsamt än vanligt. Någon måste ha närmast flugit upp för trappan och tagit tag i henne, lagt sin hand över hennes mun och släpat ner henne för trappan och ut ur huset.
Men för henne skedde det som en långsamt uppspelad film.
Utanför stod brandbilar och polis, hennes grannar var där och så med ens hörde hon ljud av olika slag. Upprörda röster, ordergivning, upphetsade människor som ville veta vad som skulle hända, vad som hände och varför det gick så långsamt.
Sedan både såg hon lågorna slicka husets ena sida och hörde dessutom det läckra ljudet av trä som brann. Tyckte sig kunna känna lukten innan hon tuppade av och vaknade på sjukhuset.
Hon undrade över hur hon kommit dit. En syster stod en bit bort och talade med någon hon visst tyckte sig känna igen genom ögonens dis. Det var ju Jonas. Han verkade hur lugn som helst och där stod han och lyssnade med en stillhet som hon inte alls kände själv. Så slog det henne. Eldsvådan, räddningen, barnen. Var fanns barnen?
När hon vaknade igen var Jonas vid hennes sida. Han satt där i stolen och sov. När hon talade till honom för att få veta var barnen var vaknade han och log mot henne. Nu skulle hon kunna vara tapper. Han log mot henne det där varma leendet som hon kände så väl igen. Ett lite skevt leende och så mycket av kärlek i blicken.
Var var barnen? Hade de klarat sig? Sedan såg hon en tår i ögonvrån i hans ansikte. Den lämnade ögat och drog sig av jordens dragningskraft nerför kinden och hamnade till slut vid mungipan varpå han lätt frånvarande slickade den i sig likt katten slickar i sig morgonens grädde.
Han fattade hennes vänstra hand och började tala. Hon uppfattade knappt orden, de kom till henne som i en dröm. Hon såg hur han satt där och grät framför henne och försökte forma de ord som sökte tränga sig över hans läppar, som trasiga pusselbitar, naggade av en myckenhet av användning. Nu skulle han använda sig av ord som så många använt sig av förut och hon skulle med möda försöka sig på att tyda dem.