trött och led på allt
sitter hon vid sina hinkar och trasor
skurat är golvet

genom den lilla del av fönstret
hon kan se från den pall
hon sitter på

syns bara moln förmörkande
en redan som dyster himmel
vilken inte förmår skänka tröst

men så bryter solen fram
letar sig in i husets alla skrymslen
med sina fingerpekande strålar

värmer en kind helt sparsamt
i vars ansikte ögonen syns slutna
plötsligt slås de upp och ser