Presentation
ÖVERSIKT |
PRESENTATION |
ARKIV |
UTSTÄLLNINGAR |
Min senaste långa resa började i november 1998.
Som i ett fruset ögonblick kan jag minnas allting exakt den där dagen.
Dagen då det kom ett telefonsamtal från sjukhuset till min man.
Mitt livs stora kärlek, mitt allt, hade fått en obotlig sjukdom.
Hur skulle man kunna fatta detta?
Vi levde i ett svart hål tills vi fick tala med läkaren som kunde ge lite svar på våra frågor. Fast jag minns mest att vi grät hela tiden.
Döden mötte jag för första gången när jag som 8-åring miste min pappa.
Då blev jag också bekant med den kompakta tystnad vi tyvärr hanterar svåra frågor med. Som liten flicka undrade jag hur en så stor katastrof kunde inträffa utan att någon sa ett enda ord.
Min lillebror var svårt handikappad, bl a autism. Jag älskade honom, och var en snäll storasyster, som fann stor glädje i att "uppfinna" sådant som gagnade vår
(och hans) kommunikationsmöjligheter.
Min mans sjukdom var inte aktiv förrän år 2000. Därefter levde vi enbart månad för månad, då provsvaren lämnades, och vi visste behandlingsplanen.
Han fick göra fyra stamcellstransplantationer, och en bypassoperation.
Det var mycket restriktioner kring vårt liv. Att träffa små barn var t ex olämpligt, och det gällde att till varje pris undvika sådant som kunde innehålla viss sorts bakterier. Av behandlingarna blev man trött, men vi försökte resa iväg så snart värdena var godkända.
Omgivningen svek. Somliga hade inte mognad att förstå det förminskade umgänget. Hur förklarar man att man inte kan närvara vid barndop mer än en kort stund? Utan att såra värdfolket, och utan att gå in för mycket på orsaker, för att inte oroa i onödan.
Man kan säga att det var en lång promenad på slak lina.
Vänner svek. Redan under sjukdomstiden. För den som är dödligt sjuk, är det förfärligt att behöva uppleva. Och smärtsamt för den som står bredvid.
Trots allt, så var vårt liv rikt in i det sista. Vår kärlek tog aldrig slut, den växte av svårigheterna.
Inom två år hade jag suttit vid fyra dödsbäddar. Nu är alla anhöriga borta. Livet är ensamt. Särskilt sedan min bästa vän också har slutat att höra av sig......
Kroppen hade slitits av att leva i akut kris i så många år. Att ge allt och mer, och veta att slutet är oundvikligt. Stress är nog bara förnamnet.
Jag hade levt mycket för mitt arbete. Utvecklats, utbildats genom alla år. Nu brast allting. Alla jag kände försvann på olika håll. Det nya teamet fick mig aldrig att känna mig delaktig. Utanförskapskänslan tog den sista droppen liv ur mig.
Här på poeter.se har jag hittat hem och funnit nya vänner. Jag är oerhört tacksam över denna livlina.
Min kreativa förmåga har fått ytterligar utrymme i www.eq-painting.se
Jag är nu 63 år, ibland kan jag se framåt. Målet är att orka resa. Men jag har i första hand min lilla familj. Hittekatten Muffins, som kom gående hit för elva år sedan, och fd gatuhunden Olga från Azorerna, som nu har varit här i 5½ år. De är mitt allt, och det bästa jag vet är att vara hemma med dem, så det blir endast korta resor för närvarande.
Om du är intresserad av att läsa en kortversion om Olga, så kan du googla på Olga från Azorerna.
Det jag tycker allra sämst om är bitterhet. Till det landet ska jag inte åka.