Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Getting freaky

Tjock färg i krämiga lager,
gummimjuka rosa och turkos,
feta droppar blått och rött
utklämda tuber av gult
med smetande handrörelser i strukturen
som sakta torkar

sakta spricker
sakta slits vidöppna av vassa tänder
av trädens grenar
slingerväxter, leoparder och elefanttrumpeter
tusen armar kring sårens kanter
djungelförlossning och apflocks tjatter ur
taveldukens inälvor.

Jag ser en blå flamingo som släpper marken med tårna
Jag ser en guldgul man som stegrar sig igen bland löven

... och alla syrenerna skrattar åt er med småflicksröster
fnittrar och kantrar båten
och så står den plötsligt djupt i dyn med näbben,
ser strögd ut på alla glada silverfiskar och guldsmeder som
simmar förbi den med sjögräs i håret,
regnbågsforeller under armarna och
vinkar ett adjö och
säger ett hejdå i en bubbla som
stiger mot solen.




Fri vers av Espie
Läst 504 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-10-11 19:05



Bookmark and Share

  torbjörn j.
Jag får känslan av att jag inte greppar kärnan i denna. Den svällande detaljrikedomen tycks äga någon slags "djupare" mening, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Men den talar till mig ändå. Inledningsvis för den tankarna till Cornelis visa Hajar'u de då Jack?, och lustfylldheten den rymmer. Men sedan tar den, åtminstone i någon mån - det är väl sprickorna, en aningen mörkare vändning. Getting somewhat freaky, liksom. Tar mig med in i tavlan, en smått bisarr sagovärld. Tänker på filmen What dreams may come.

Är det en hyllning till den frihet vi finner i skapandet? Eller ett varsel om faran som lurar bakom hörnet? Ja, där någonstans landar det bestående intrycket. Den lämnar mig lite med samma obehagskänsla som Blue Velvet, för att referera till ännu en rulle. Den mekaniska rödhaken i slutet av filmen, som hintar om att allt kanske inte är så vackert som det ter sig.

Och så en liten detalj som fick mig att haja till lite:

"... och alla syrenerna skrattar åt er med småflicksröster"

Er! Plötsligt vänder sig texten direkt till läsaren. Vad det betyder vet jag inte, det kanske är helt ovidkommande, men det har alltså en viss effekt.



När jag läser dikten igen upplever jag något annat. Det är något anklagande över den. Något om att 'så kan det gå!'. Jag för inte resonemanget vidare, den här kommentaren har redan spårat ur känner jag. Men som du märker så väckte din dikt lite liv i min halvdöda hjärna. Och det tackar vi för!
2009-10-12
  > Nästa text
< Föregående

Espie
Espie