Kring brustna sinnen formades
ett kärleksskal
Av spegellysten yta,
ljus och sommarsval
Men tvärt dess bländverk brast
i bjärta implosioner
bland eftermälets dånande
lavin av emotioner

I ensamheten tumlande
bland tomhets frusna tårar
En ständig stämma viskande
de ord som jaget sårar
Det jag som aldrig älskades
av någon någonsin
på riktigt

I skräckfylld kalhet trevande
förutan grenar eller löv
En askgrå stam står döende;
ett giftigt blad dess hölje klöv
Nu söndertrasat står det täckt
av svarta sår som blöder
Dess vaknande är oförsonlig pina

Gamla sår som nya sår
de gråter likafullt i rött
Må ljuset läka dem igen
i hjärtats rum av sargat kött