En kristallisk decembernatt. En skog där de många träden får stor del av sina stammar kvävda av snö. Stjärnhimmel som på grund av det tjocka lagret is hindras från att kasta sin spegelbild i en blank vattenyta. Is, som på sina ställen är svekfullt tunn. Snabba fotsteg i snötäcket, tunga fotsteg på isen. En spricka som kvickt fortplantar sig. Ett knakande, en häftig inandning.

Jag minns så väl vad jag hade på mig den kvällen. Den där silkeslena pälsen som min make hade köpt när han var på affärsresa. Jag är egentligen emot päls, men varje gång jag hade på mig den verkade det som att någon hade tappat en ask med glitter i makens annars grådaskiga ögon. Fast kanske jag bara inbillade mig? Det var en vargpäls. Jag tyckte att den luktade död. Men jag hade på mig den ändå, och jag stod ut för jag är av åsikten att det är de små gesterna som gör det. Jag har på mig en päls som luktar död. Jag lagar min makes älsklingsrätt när jag vet att han har haft en jobbig dag. Jag låter honom alltid få den sista biten cheesecake, trots att det är jag som har bakat. Jag gör allt för att upprätthålla en perfekt yta.
Till vargpälsen hade jag ett par strumpbyxor, egentligen alldeles för tunna för årstiden. Jag hade nyss färgat håret i den där ljusblonda färgen som gör att jag ser ut som en åldrad barbiedocka. Jag tror egentligen att jag passar bäst i mörkare hår, men min make har alltid tyckt att det är något särskilt med blonda kvinnor.
Därför gick jag där, i vargpäls, för tunna strumpbyxor och blont hår. Jag hade på mig ett par svarta lackskor. Jag hade sminkat över mina blåmärken och rödgråtna ögon.

Ett plask, ett gällt skrik som äts upp av snödrivorna.

Åh, den där festen. Precis som alla andra fester vi varit på genom åren. Ytliga människor, vars namn jag glömmer bort så fort de blivit yttrade och vars ansikten jag aldrig har tillägnat tillräckligt mycket uppmärksamhet för att de i mitt sinne ska kunna få en tydlig struktur. Men min make kallar det här för liv, och det är det jag rättar mig efter. Han kallar de där otydliga ansiktena för vänner, arbetskamrater, chefer. Säkerligen kallar han vissa av dem för älskarinnor.

Den där hundradelssekunden av tystnad, som verkar vara en hel evighet.

Det hade ju bara varit logiskt. Vi hade gift oss, och det var inget annat än logiskt. Våra familjer kände varandra väl. Vi blev hopfösta som slakthöns i alldeles för små burar. Vi var privilegierade, vi gifte oss unga, fick barn unga, slutade leva unga. Vi kom alldeles för snabbt in de eviga rutinerna som skulle komma att bli beständiga. Det var bara logiskt.
Så annorlunda allting skulle kunna ha varit om någon av oss bara hade varit förnuftig. Sagt att det inte var rätt. Att vi skulle komma bli olyckliga. Olyckliga på sätt som vi trodde var omöjligt. Att vi skulle komma att skada varandra, och de runt omkring oss. Ibland var det bara enklare att laga saker genom att förstöra dem.
Men det var ju bara logiskt, eller hur?

Ljudet av långa naglar som under desperat kamp slits sönder mot isen.
En människokropp som tyngs ner av blöt päls. Lukten av rädsla. En stilla tanke på att ge upp

Jag försöker vara trevlig, det gör jag verkligen. Jag tar i hand och ler. Ställer frågor i det där tonläget som jag tycker klingar så falskt. Låtsas vara intresserad. Undrar nyfiket hur barnen mår, hur det går att inreda det nya huset, kommenterar det senaste skvallret. Trots detta har jag fått ett rykte om mig att vara svårtillgänglig och drömmande. Något som min man älskade att påminna mig om med vassa ord.
Just den där kvällen krävdes det mer ansträngning än vanligt för att klara av att klistra på leendet. Det var nyårsafton och vi åt femrätters middag på en herrgård en bra bit utanför staden. Jag hinkade rödvin av ren tristess. Inga samtal intresserade mig. När någon tilltalade mig svarade jag sluddrigt tillbaka. Jag satt och berättade om pinsamma anekdoter från vårt trasiga äktenskap för alla som ville lyssna. Mina gester blev yvigare, och det blonda håret som jag så varsamt satt upp i svinrygg började hänga ner i slitna slingor över mina axlar. Min make satt bredvid mig och iakttog förvandlingen med ett slags rasande behärskning. När jag så till slut råkade stjälpa ut ett glas rödvin över hans vita skjorta såg jag hur hans återhållna ilska bubblade över.

En kropp som slappnar av och sveps med. Några sekunder av panik när ljuskällan kommer längre och längre bort och allt som finns kvar är mörker. Det oundvikliga andetaget när lungorna blir sprängfyllda med vatten.

Utan ett ord tog han tag i min arm. Även i det vakuum jag befann mig i kände jag smärtan av hans knubbiga fingrar som borrade in sig i min hud. Han ledde in mig på toaletten där han tystade mitt nyvunna självförtroende med sina slag. Hade det varit en annan kväll hade jag accepterat det. Hade jag varit nyktrare hade jag tagit emot smällarna för att sedan bättra på mitt smink framför spegeln. Bättra på vår perfekta yta, för att sedan gå ut till middagen igen. Uppträtt som om ingenting hade hänt. Jag hade suttit rak i ryggen tills vi hade åkt hem igen.
Ikväll orkade jag inte. Jag gjorde så mycket motstånd jag kunde. Klöste honom med mina långa naglar, sparkade, bet. Han blev så förvånad av mitt motstånd att han inte hann hindra mig när jag stormade ut från toaletten med mascaran rinnande ner för kinderna. Kanske vände sig någon förvånat om, kanske ropade någon på mig. Jag sprang ut på den isiga trappan som ledde upp till herrgården. Jag rusade ut i skogen, ingen följde efter mig. Jag hade ingen aning om var jag var på väg, bara att det kändes bra.

Och isen slöt sig så småningom över vaken igen, som om ingenting hade hänt.