Ska inte konstnärer per definition vara "fria själar"? Då kan man fråga sig vad som händer när en individ av feminint kön kommer intassandes med en röd ros i sin famn, mitt i natten, en fin Kulturnatt, in bland ett konstnärskollektiv; gäng av maskulina varelser... Jo, en roffar åt sig blomman som var menad för alla och visar sin speciella apparat som alstrar ström och ger människor elchocker då man råkar inte trycka när det är grönt... Jag som nedtecknar detta fick väl en tre elchocker, vilket "konstnären" hade jätteroligt åt. Det kändes på något sätt konstifikt att dels få elchocker och dels få dem i underjorden där vi befann oss. Sådant brukar man ju syssla med på mentala institutioner, ovan mark.

I alla fall så stannade jag inte länge, ty det var en som blev väldans agressiv och tyckte att jag var alldeles för konstig... kanske för att jag är kvinna (?) han sade att han antingen skulle bära ut mig eller så kunde jag gå självmant... hmmm hur kan en konstnär tycka att en levnadskonstnär/bohem, såsom jag själv är, är konstig? Normen skavde sig väl där nere i underjorden på något weird sätt... Och lilla jag följde väl inte deras underjordiska regler till punkt och pricka. Note: de andra ville inte att jag skulle gå. Och jag som är sann pacifist... tycker att alla ska vara överens... vi sitter ju liksom i samma båt.

Jag valde att harmoniskt gå min väg. Rosen, den lämnade jag kvar.