Som dimman växer en höstmorgon över fuktiga åkrar växer min misstro mot dig.
Var i detta patetiska leverna hittade jag naiviteten att vara din goa lilla knähund.
Du, ja just du som är en kattmäniska, lömsk och egenkär.

Som dimman i solljuset skingras bort skingras min godhet mot dig, den vackraste godhet du kan tänka, vackrare än känslan av att vara nyskiten och nöjd, vackrare än synen av sitt eget nyfödda barn, vackrare än smaken av kall öl en het sommardag.
Den godheten finns i mitt kassaskåp, kommer aldrig att släppas ut något mer, kommer aldrig att visas för dig, kommer ALDRIG att kunna nyttjas av dig, du som behöver den mest.

Som dimman tjocknar en natt på upplandsslätten kramar jag mina nävar och svär, fan i helvetes jävlar. Hur blev det på det här sättet, vad missade jag, när kom svinet i dig fram och bökade upp allt det som kan vara fel i en människa.
Tro hopp och kärlek är det sagt av någon vis person men med dig dog kärleken då hoppet raserades av min tro på att du var något fint.

Svineri, svineri, svineri. Ett sätt för dig att leva.