Ett land
där namn och bokstäver tvunget genomgår en metamorfos
kommer ut som siffror
för att kunna förstås

En mor
proppar småleende sina barn med härsken föda
under deras konvulsioner
om och om igen
märker inte att de önskar de vore döda

En far
Försöker hålla ihop sin familj, balanserar på den tunna hinnan
Spyr till slut ledan och raseriet som dämts upp, i projektion
På golvet ligger kvinnan
I hörnet darrar pojken som ej förmådde äta upp sin portion

En bror
Har bestämt sig för att fly
Tar förtröstansfullt sats över muren, på andra sidan tror han sig äntligen vara fri
Av blickar hälsas han med föraktfull avsky
I förvirring springer människor runt och utstöter ångestskri

En vän
stirrar håglöst på en annan som mist tungan
då förövaren tröttnat på eviga rop efter hjälp
ombesörjdes även den matta lungan

En avlägsen
stjärna gjuter i sorg stillsamt en tår
dess barn en gång så vackert och kärt
nu försatt i skräck och vånda med blödande sår
desperat famlande efter förband
finner i ångestfyllt skri
blott banemannens och sin egen hand

En tår
faller i oändlig rymd
söker trösta
en gråtande kind