För länge sedan gjorde jag mig ett par skor
Som skulle stå emot tidens tand
Väder och vind

Det fanns de som skrattade
Fnös åt mig
Förnedrade
Dömde
Med tiden blev de fler

Mina sulor slets
Jag kände fukten genom skinnet
Skavda, nötta
Till slut oanvändbara
I andras ögon
Men jag var ett med skorna
Bitar började falla av
Hålen blev större
De gick inte knyta längre
Efter alla gånger snörena gått av

Till slut gick jag barfota i snön
Kände blickarna
Försökte balansera ovanpå skaren
Men det bar inte
Den vassa skaren brände i mitt skinn
Skinnflådd gick jag ut i den brännande öknen

Bränd och sargad
Stapplar jag nu omkring
Hånskratten ringer i öronen
Förlorare!!!

Men när jag ser dem i ögonen
Ser jag tomhet
Jag vandrar förbi
Sakta, plågsamt
Men de står still
Med fötter sedan länge fastgjutna i betongen
Utan att veta själva
Döda
Fast för alltid

Hånskratten ringer allt högre
Jag stoppar handen i fickan
Känner...



En liten stump av ett skosnöre