Ytan av

Varje dag uppfyller människan
något som spetsar en gräns.
Tyst men exakt, som om tiden
aldrig haft skeendet.

Ingen är medveten om hur
effektivt man verkligen är.
Man rycker i minnen, hoppas
höra mer än guld slå vid ens fötter.

Det tänks kring som sådant
att allt tar bara mycket tid.
Göra sunt och gott, måste ju
vara för dem under alias eldsjäl.

Allt skall göras mer än vad
det egentligen är. Lägg på extra
ved, elda upp dig själv men det är
bäst när andra brinner bredvid.

Vatten klarar inte av ligga blankt
att spegla sig i. Fiskar hänger inte i
silvertråd, för ljuset kan inte tränga
igenom ytan och speglas mot deras fjäll.

Drömmar och sånt skall komma
sent anses det. Klappar det ut i takt
med hjärtslag, avisera det som
anledningen att man inte hinner med.

Chansen att leva upplever man
vid två medfödda giv. Bara då lagen stödjer,
Då din kropp är din sen dör du för att
återuppstå som sextisju och dör sen igen.

Tiden vred solen sfärisk i jakt på ljus
för att bli mindre ensam. Tänk inspirerat,
gåvor givna eller gjorda får man tacka ja till
nu när faktumet påpekar varför man är unik.