”Det finaste man har det har man på bordet” sa du och ställde ner mig på ostadiga ben bland kastruller och såssnipor. (Mina ben är inte mycket stadigare nu) Min andra julafton och inget jag minns. Det finns inspelat på ett kassettband som ligger i en låda på vinden.

Ditt första morgonljus, dina första stapplande steg och din första kyss mötte, tog och fick du i Gällivare. Jag har varit vid huset. Huset där du bodde med min farfar, pappa och mina farbröder. Det bor en annan familj där nu. Givetvis.

Jag suger på rosa emsertabletter, så som du brukade göra. Har på mig ditt pärlhalsband och ringen i arton karats guld. Släcker dendär trearmade lampan som numer står brevid min säng istället för vid din. Kryper in under täcket och låtsas att det är du. Fast det luktar inte samma.

Han, din ena son, ringde ibland och hotade med sitt eget liv om han inte fick pengar, och du fick slänga dig i bilen. Med papiljotterna kvar i håret och svullna ögon i vilka tårarna brottades för att inte trilla över kanten. På din begravning kastade jag arga blickar på honom och knöt mina små händer hårt i knät.

Eftersom du och farfar bodde tusentals mil bort hälsade ni inte på så ofta. När ni väl gjorde det var det himmelriket. Men allt gott har ett slut. När ni skulle åka hem ringde jag förtvivlat till larmcentralen och grät. 112 var numret man skulle ringa i nödsituation, hade jag just fått lära mig. Ändå åkte ni hemåt sjuttiotre minuter senare.

I din lägenhet i Eskilstuna, som ni flyttade till när huset blev för stort, byttes dörrtrösklarna ut mot platta lister i metall, gjorda för att rulla rullatorer över. När blommorna började slå ut för tre år sedan lämnades farfar ensam i dubbelsängen med samma gamla asfaltgata utanför fönstret. Du låg ensam i ett vitt sjukhusrum. Med sladdar, slangar, pip och ett hjärta som inte riktigt orkade slå. Jag kom aldrig dit, rädd för hur jag skulle minnas dig. På en blomsterkrans som låg på din kista, från Anders och Anne stod det ”från Andres och Arne” av misstag.