Var finns orden när jag behöver dem?
De som brukar strida i starka strömmar över tangenterna,
var tog ni vägen?

Kanske var det ännu en sak som föll.
Förr eller senare faller allt
Varför finns det då så många ord för evigheten?
För för alltid. För evinnerligheten. För evigt.
Om ändå ingenting är beständigt.
Om det inte finns. Varför finns det då ord för det?

När det inte finns ord för mig.
När vad jag är, vem jag är, inte finns
I dessa ovisshetens år, varför kan det då inte finnas ett ord för mig?
När det finns så många synonymer för saker som inte finns,
betyder det då att jag finns eller inte finns?

Vad säger detta om er, orden?
Om att ni inte hälsar på längre?
Hur kan ni finnas mindre än vad ni än gång fanns?

Men egentligen så vet jag ju. Vet allt som jag behöver veta.
Jag är ordet som aldrig funnits.