Käre läsare

Kanske är det dumt eller till och med banalt av mig att sända eder detta brev.
Jag i egenskap av en enkel man vet mer än väl att er tid är dyrbar och så borde jag kanske inte be er att förstå min själs korta liv.
Men jag skulle gärna vilja be er att läsa detta lilla brev och jag hoppas därmed att brevets bryskhet ej kommer att göra er alltför förargad, då vore jag glad.

Jag är en okänd man. En skugga som ingen vill veta av. Dold är jag bakom dörrar och stänger, och jag kan inte komma ut. Mitt yrke kallar de maskinist men jag vet själv ej vad det betyder. Ty jag är namnlös jag, bara stämplad till min plats. Det enda jag vet bland allt detta stål och bland alla dessa läten är att jag är här för mitt levebröd. Så här ser min dag ut: Jag stiger upp tidigt på morgonen och då dricker jag mitt kaffe och då äter jag det bröd som jag förtjänat av gårdagens knog. Likadant klädd och i samma gamla rörelser lunkar jag vidare mot maskineripjäsernas hus. Där slår jag mig ned på samma gamla plats för att utföra samma gamla sysslor. Och mina vänner sjunger där tillsammans på sitt medönkande gamla vis: tugg, tugg, donk, donk, gnissel, gnissel och så bom!

Huset är mitt hem, ja jag är född bland kugghjulens slag och gnisslandets jargonger. Oljans smekningar födde mig, smörjmedlet var vad jag matades med, och skälvningen var min vagga. Dessa ståljättar äro och förbli mina vänner allesammans; de förstå mig och jag förstår dem. De tala till mig på ett språk som bara vi förstå, och vi dela många utav våra känslor. Precis som mig äro de dömda till samma rörelser år ut och år in. Jag undrar dock om det inte är bäst att stanna här bland välbekanta knutar och inte svärma iväg alltför mycket. Ty det sägs ju att borta är bra men att hemma är bäst. Det är nog bäst fortsätta som förut medan maskinerna ackompanjerar mitt arbete med denna välkända melodi: tugg, tugg, donk, donk, gnissel, gnissel och så bom!

Din käre maskinist