Varje gång du lämnar mig känner jag mig övergiven.
Övergiven som så många gånger förut.

Just då som första gången, just nu som sista...

Vi finns där för varandra, vi finner ro i den andres närvaro.
Tankarna flödar inombords men inga funderingar förtäljs helt öppet.
För min del möjligtvis för att jag inte kan hantera sanningen,
din anledningen är troligtvis att du vet att tanken runt svaret skulle såra mig mer än ved den skulle tillfredsställa dig.

Du lämnar mig när jag är naken,
mina tankar är nakna och det enda som täcker min kropp är de hår som reser sig av bara tanken av kylan som medföljer ensamheten.

Det finns inte längre en anledning som jag vill godta,
inget kan förlita på de faktum att du inte vill släppa in mig.
Inte ens anledningen att det enda sättet att skydda dig själv från smärta och för att gro och bearbeta det som du finner komplicerat.

Jag är precis som du tio fingrar tio tår och ett sinne fullt av funderingar och känslor som jag så hopplöst försöker tygla.