Det finns dem som orkar lyssna trots att orden slitits verbalt tusentals gånger.
Det finns dem som orkar skratta trots att livet är en motgång.
Det finns dem som orkar gråta trots att tårar tagit slut och sorger bränt hål.
Det finns dem som erhåller en skönhet, en skönhet så vacker att vissa bländas och inte kan se.
Det finns dem som bär på ett hjärta så orört och skört att rädslan över att få det krossat hindrar en kärlek, en kärlek till livet.
Det finns dem som du.
Det finns dem som orkar vandra mil med en vän vid sin sida, och dem som lever i ett skal som de inte käns vid.
Du är dem.
Jag älskar de dagar jag orkar gråta.
Jag älskar de dagar min smärta har en skepnad.
Jag älskar våra promenader, så sorgsna att trädens löv faller för oss.
Vi vackra som ingen förstår, som ingen ser.
Vi underbara som måste älskas, älska.
Vi grå som inte syns, inte passar in och inte vågar.
Du är min like och jag din avbild.
Våra tankar får träden att tappa sin sav.
Du tänker som jag och jag är dig för en stund.
Vi vet vad som måste ske, vi vet vad som måste göras, men en rädsla fängslar vårt mod.
Du ser en blick som bränner, du sköra vackra.
Du med livet för andra. Du kommer fattas mig en vinter.
Dina förstående blickar kommer fattas i kylan och dina värmande ord i mörkret.
Snön kommer bli lite kallare utan dig.
Ibland måste man kasta loss och lämna sin hamn innan man fastnar på botten i ebb.
Testa nya vägar och ge livet en chans.
Ibland måste man våga att bara vara och ibland att vara något mer.
Jag vet att livet kan vara hårt, jag lever det varje dag.




Till Dig och till långa promenader!