I ett töcken skönjs de fjärran stränderna

planlöst seglar jag mitt skepp ditåt

allt jag levde glider mig ur händerna

trötta ögon söker varsam gråt.

Överfarten går nu alltför skyndsamt,

ständigt fulla halsar, bidevind.

Tänk att livet skulle bli så ensamt,

endast vindar smeker fårad kind.

Redan innan jag når fram till målet

sköras seglet och jag går i kvav.

Skonsamt sluter sig så andningshålet

över mig. Befrielse är hav.