Ärade medborgare! Polare och edstrogna!
I 20 långa år har vi lidit under Koalitionens brutala, men noggrant bortförklarade förtryck!
Sedan Lagen om valfrihet, den lag som avskaffade det lilla uns av demokrati vi hade kvar i det här landet infördes 2020, för övrigt samma år som amerikansk-kinesiska kriget började. Det var samma år som EU:s lag om Skyddande av demokratin infördes och även samma år som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna upphävdes. Sambanden är klara som dagen.
Under 10-talet dog alla ideal, politiken blev en världsomspännande affärsverksamhet och under 20-talet återgick vår sinnesvärld till det dystra 1800-talet. Under 30-talet gick livet sin gilla gång. Lite fler övervakningskameror, lite fler poliser, lite fler fängelser, lite färre nyhetsbyråer och lite färre partier. Allt detta känner ni säkert till, men det är värt att påminna om hur länge detta har fortgått, utan märkbart motstånd.
Nu, 2040, har man slutligen gjort terrorstaten officiell med restaurationen av iB och lagen som idag slogs igenom: Lagen om arresteringfrihet! Polisen har idag rätt att arrestera utan brottsmisstanke, och iom fjolårets avskaffande av häktningsbegränsning innebär detta att man kan sättas i fängelse för vad som helst, eller ingenting alls!
Vi är samlade här idag för att demonstrera mot de tre lagar som debatteras i kammaren bakom oss: Lagen om straffrihet för polisvändet, som nu gör det lagligt att mörda om du bär en bricka på ditt bröst, Lagen om gatufrihet, som gör det olagligt att ”ockupera gator”, ett begrepp som innefattar alla former av protestaktioner med mer än femtio deltagare och sist men inte minst, Lagen om frihet från politik, vilken förbjuder medlemskap i ett parti utanför Koalitionen.
Vi är här för att kräva vår rätt! Vi är här för att återta det som en gång var vårt! Vi är här för att göra revolution!

Jag sneglade tveksamt upp mot läktaren, men med stoltheten dundrande i bröstkorgen. Min lillebror, en agitator. Pappa hade sagt det redan när vi var små. Nu visste jag att han hade haft rätt hela tiden. Applådåskorna skar genom luften och det stora torget blev med ens rött när fanorna som legat på marken restes mot skyn. Hela Stockholm måste ha varit där. Om det verkligen var hela Stockholm skulle det kunna förklara att kullerstenarna på Mynttorget klapprade av fotstamp och fanorna på scenen ändrade riktning då applåderna var kraftigare än vinden som varit med oss hela dagen. Det var nog bara jag, partiledaren och de andra i kadern som hörde att högtalarna slagits på. Ingen kunde dock höra vad som sades utom polarn Gonzales, som stod lutad mot en av högtalarpelarna. När högtalarna tystnat märkte jag en dramatisk förändring i hans ansikte. Det liksom förvreds i smärta och skräck och när han sedan började springa mot scenen förstod även jag vad som stod på. Ett skott hamrade torget med buller och applåderna tystnade. Manuel låg död på scenen. I högtalarna spelades ”Du gamla du fria”.

Skit också. De har hundar med sig. Ända in i tunnlarna. Vad håller de på med egentligen? Har de inte fattat att det är vi som kontrollerar underjorden? Jocke vände sig emot mig.
 Man trodde ju att även bängen skulle lära sig av bomben vi planterade på gröna linjen.
 Jo, jag tänkte just på det. På tal om det, var har du lagt minorna?
 Första linjen är lagd som de tre sjärnorna, du vet de på fanan, och den andra är vårt manifest i jätteformat. De är direkt påföljande och första linjen börjar vid röda linjens öppning till centralen.
 OK. Har du tändare?
 Japp. Har du röka?
 Japp. Vi byter, men först måste vi skaka av oss farbror blå.
Jag spanade in i det djupa mörkret bakom mig och fick syn på Gonzales och Amanda. Alla andra polare var framför oss, just eftersom jag och Jocke var ganska precis utom skotthåll, Gonza och Manda däremot...
 Amanda!
En grov, läderklädd hand grep tag om underarmen på vår kvinnliga polare och ett blåklätt monstrum uppenbarade sig innanför ljuskretsen från en av tunnelns lampor. Han verkade dock inte nöja sig med att sätta handfängsel på henne, då en av de svarta läderklumparna sökte sig ner till hennes gylf.
 Släpp mig, ditt jävla pervo! Röt hon med en stämma som lika gärna kunde ha varit min faders och stampade konstapeln på höger känga. Han böjde sig framlänges och släppte sitt grepp om krigarinnan som strax därefter sparkade skjutjärnet ur händerna på närmaste snut för att sedan kuta det snabbaste hon kunde och därmed hinna ikapp oss mer långbenta partimedlemmar. Ett skott hördes, och jag såg Amanda träffas i höger underarm. Hon sprang dock vidare som om ingenting hade hänt. Vi passerade äntligen röda linjens öppning till centralen. Ännu ett skott, men utan träff. Däremot såg jag ljuset från pistolmynningen, så jag tände på en Molotov cocktail och ropade bakom mig.
 Här har ni lite att dricka, fascistjävlar!
Jag träffade ingen direkt, men de blev tvungna att sprida ut sig på grund av eldhavet som nu bredde ut sig i mörkret. Sen hördes de första explosionerna. Det började med ett par dova smällar, ungefär som när någon bankar på en tjock ekdörr, men ökade i styrka, och började växla tonart. När explosionerna varit aktiva i ungefär tre minuter hörde jag varför de växlade tonart. Jocke spelade internationalen med sina två favoritinstrument: skräddarsydda trampminor och naiva snutar.
 Upp till kamp
 ...emot kvalen! Fortsatte Amanda i en klockren höga C
 Sista striden det är! Tjöt främre raden i djupa basgångar
 Ty internationalen! Sjöng jag och Jocke så nära tenor vi kunde komma
 ...åt alla lycka bär! Skrek vi alla så högt vi kunde innan vi öppnade en hemlig gång och smet in i högkvarteret.

Amanda lade en hand på min axel.
– Jag visste inte att du kunde gråta
– Ingen i min närhet har blivit mördad förr. Dessutom var det ju jag som bad honom hålla talet.
– Har du dåligt samvete?
– Nej. Jag har inget samvete. Det vet du.
– Äh, lägg ner det där nu. Jag ser ju att du gråter. Du är inte känslokall och jag fattar inte varför du försöker få alla att tro det.
För att om ni visste vilka känslor jag har skulle ni skjuta mig
– Sluta anklaga mig för att ljuga och ta hand om de sårade istället.
Amanda släppte min axel, reste sig upp och spottade på marken intill mitt knä innan hon vände sig om muttrandes någonting om ”macho-perversioner” och ”det sjuka manliga psyket”.
Så till slut hade det hänt. Polisen hade nu rätt att skjuta oss. De hade rätt att skjuta oss. Mitt på öppen gata. De hade rätt att mörda talare. Jag rullade en spliff och torkade bort den sista tåren från högra kinden. Fan att det skulle gå såhär långt. Fan att farsan skulle dö under en övning. Fan att morsan skulle dö när Manuel föddes. Fan att Manuel skulle vara den förste att dödas mitt under sitt tal. Fan att Amanda såg mig gråta. Allting kändes så jävla onödigt. Så jävla dåligt, nä, inte dåligt, för jävligt, om inte värre. Jag tände spliffen, tog ett bloss och stirrade på Gonzales som just var på väg att resa sig från planeringscirkeln en bit bort.
– Död åt världen och leve revolutionen.

Den tunga ryggsäcken guppade rytmiskt mot min svettiga rygg. Känslan var skön. Äntligen kunde jag börja tänka på annat än Manuel och de där nya lagarna. Tre veckor sedan. Ändå känns det som om det var i morse. Vi hade varit tvungna att växla mellan att gömma oss i tunnelbanetunnlarna och driva runt i skogarna i jakt på proviant, nyheter och rekryter. Det var inte ont om dem. Proviant gavs i rikliga mängder helt frivilligt. Ibland lämnades den till och med i korgar märkta ”till motståndsrörelsen”. Det var varierad kost, både näringsrika quornrätter, fräscha sallader och saftiga biffar. Även vin, saft och vatten erbjöds. Ändå fick jag inte det kött jag hungrade efter så mycket, det vin jag så trängtade efter. Nyheterna var det inte heller ont om. I Skåne och Göteborg rådde storskaligt inbördeskrig och i hela Sverige norr om Borlänge hade våra polare redan upprättat regelrätta regeringar. Överallt annars hade myndigheterna vägrat att verkställa beslutet från riksdagen. Inte ens Koalitionens anhängare var säkra på de nya lagarna. Det var bara Uppland där Koalitionen befann sig i kraftigt överläge. Hade det inte varit för tunnelbanan hade vi nog alla varit döda vid det laget. De andra tyckte det var bra nyheter. Mig gjorde de bara vemodig. Rekryterna var mestadels medlemmar i olika vänstergrupperingar som ansåg deras egna förbund vara för mesiga. De flesta kom från AFA, något som snart gav oss det mycket beklämmande smeknamnet ”Nya AFA”, då vi alltid försökt göra det tydligt att vi endast använde våld i självförsvar.


– För fan Jocke, släck spliffen!
– Vadårå? Det är inte som att de kommer arrestera oss för innehav! Jocke log fåraktigt.
– Nej, men cannabis luktar, om du nu inte har märkt det, och…
- … och alla vet vilka som är dess flitigaste nyttjare, jag vet. Okej, jag fimpar den väl då, men du betalar nästa paket.
– Whatever…
Vi hukade oss ner i gräset när sökarljusen slutligen träffat rätt. Jocke nynnade på en gammal visa, ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”, tror jag det var. Jag stötte till honom i sidan och skulle just till att vänligt be honom om att hålla käften, när plötsligt Salomon reste sig.
– Men vad fan Buz! Ner, innan de ser dig!
– Jag har en vision! Salomon sträckte teatraliskt ut armarna.
– Ja, ja, det är bra Buz, men det råkar befinna sig ett hundratal skjutglada vänner med sökarljus i den här skogen, så du kanske skulle vilja sätta dig ner och profetera istället, så att du inte blir nerskjuten halvvägs, och ditt fantastiska budskap går förlorat.
Han verkade inte känna av sarkasmen utan satte sig värdigt ner och började viska i Jockes öra medan han antecknade sina egna ord på sitt planeringsblock. Äntligen kan man känna sig någorlunda säker… Jag torkade svetten från pannan och tog en titt på planeringsblocket.
- Jocke?
- Mhm…?
- Vad gör vi när vi har stängt in poliserna i den här dalen?
- Skjuter dem, hur så?
- De är fler än oss, och de flesta av oss är obeväpnade.
- Hmm, jag förstår vad du menar… men du, jag tror att Salomon vet. En av hans visioner visar hur vi tog oss härifrån hoppande mellan polislik.
- Buz?
- Ja?
- Hur vinner vi?
- Skjut på stenen jag märkte igår med en Magen David.
- Den där uppe på klippan?
- Oui.
Jag suckade uppgivet. Vad in i helvete… Det är ju inte som att någon av oss gått lumpen eller nåt liksom…
- Jocke?
- Mhm…?
- Vet du någon som kan träffa stenen med Buz tecken på?
- Manda borde kunna klara det.
- Amanda?
- Ja, varför skulle hon inte klara det? Är du machist eller?
Jag bestämde mig för att inte besvara den frågan.
- Amanda?
- Vad är det Jannegubben?
- Två saker.
Hon kända av min irritation, så självklart gav hon mig en slängkyss.
- Nummer ett, skjut på Davidstjärnestenen.
- Ska ske.
- Nummer två, antingen blir vi ett par eller så slutar du retas med mig som om vi var det.
Hon skrattade hejdlöst. Sökarljusen sökte sig mot oss. Feministen sköt tvärs igenom rönnbuskaget, rätt in i stenen och fick den att välta. Kulor började vina emot oss och Amanda tjöt till. Sen hördes ingenting annat än bullret från de enorma stenblocken som nu dundrade ner längs kullen, slog sönder varenda radiobil och dödade varenda blågris förutom polismästaren som förvirrat stirrade omkring sig tills Jocke placerade en 9mm järnkula importerad från Venezuela mellan ögonen på honom.

- Buz! Vad fan håller du på med!?
Salomon snurrade lekfullt med den glödande stickan.
- Vadå? Jag ska bara dra en spliff, precis som mina polare Janne och Jocke.
- Den var i busken med senapsbomben. Du kan allvarligt talat inte röka den.
- Vadårå?
- Du kan dö, tröghuve’! HerreMarx, för att vara studieansvarig är du inte särskilt klyftig, vet du.
- Herren skyddar de som sprider Hans budskap. proklamerade han spydigt och drog ett halsbloss mitt i Riksdagshuset.
- Men kul… om brandlarmet går är vi ju körda.
- Vadårå? Vi är ju fullt utrustade nu, tack vare President Emilio Chavez och den chassidiska frihetsrörelsens frikostiga bidrag. Man kan säga mycket om Israel, men vapen, det är de bra på. Han log nöjt och drog ett bloss till.
- Ja, men det är till ingen nytta om vi inte har överraskningsmomentet på vår sida. Om larmet går innan vi planterat fosfor- och napalmbomberna kan vi lika gärna blåset huvudet av oss själva, det är ju inte lika plågsamt som tortyrcentret i Rosengård.
- Var det inte i Rosenbad? Salomon drog ett djupt halsbloss, ända ner i lungorna och höll det kvar där under en icke obetydlig tidsrymd.
- Nej, vi är ju i Rosenbad nu… du borde verkligen inte röka den där. jag nickade menande mot spliffen.
- Äh, lägg ner, du kan vara en sån svenne ibland, muttrade han med förställd israelisk brytning.
Gonza tittade upp från plankartan för att tillrättavisa vår käre ”profet”.
- Det räcker så Salomon, ingen rasism om jag får be.
Salomon himlade med ögonen och drog ett bloss innan han började bläddra i manualen för de israeliska bomberna.
Plötsligt hördes Jockes tyskimporterade armékängor studsa mot trapporna till Plenissalen.

- Jocke, vad händer? Amanda lade handens på hans axel.
- Det är nazister i Plenissalen.
- Jocke, Kalle och Ndenge, ni följer med mig. Jorge, Sebbe och Felix, ni tar andra ingången. Gonza såg bestämd ut. Gonza hade oftast väldigt svårt för att bestämma sig, men när han väl gjorde det sa ingen emot honom.
Kvar i entrésalen var jag, Amanda och Salomon. Då började allting hända väldigt snabbt.
Någon började bulta häftigt på entrédörren varvid Salomon resolut föll ihop i en hög på marken. Strax hördes Gonzales röst i komradion.
- Joakim Andersson är död. Över. Rösten var kall. Gonzales hade förmodligen tagit sig tid att studera kroppen innan han ringt.
- Uppfattat. Salomon Buzaglo befaras också vara död. Över. Amanda gav inga tecken på känslor utom en smått irriterad min, förmodligen på grund av hennes infekterade skottskador. Jag kunde inte låta bli att beundra dem. På något sätt gjorde de mig till och med attraherad.
Det bankade på dörren igen.
- Hör upp era jävla terrorister! Det här är polisen. Öppna dörren så åker ni bara i fängelse!
- Och om vi inte öppnar dörren? Wow, jag darrade inte ens på rösten!
- Vet inte riktigt, men ni kan ju alltid fråga Manuel Svensson, han borde veta!
Jag började skaka av ilska. De vågade nämna min brors namn! De hånade en av revolutionens största martyrer!
- Janne? Amanda såg orolig ut.
Jag började rycka i spasmer medan alla minnen som gått förlorade de senaste dagarna kom tillbaka. Jag hade förträngt alla nederlag, alla stupade, och jag hade förträngt lusten. Men nu kom allt tillbaka.
- Janne? Varför tittar du på mig sådär?
Kanske var det att alla dog omkring mig, kanske var det känslan av att alltid vara jagad, kanske var det åratalen av celibat. Personligen tror jag att jag var väldigt ensam, och väldigt, väldigt hungrig.
Gonza hittade mig med min lem inuti Amanda och halva hennes axel inuti min mun. Jag var alltför upptagen med min köttsliga akt för att lägga märke till hur partiledaren smög upp bakom mig, försiktigt riktade AK-47:an mot mitt bakhuvud och bildade en tunnel mellan lillhjärnan och tungan. Resten av Amandas arm hittades vid obduceringen i min mage.

Feminister! Socialister! Kommunister, anarkister och libertarianer! Ni är nu alla polare! Vi sitter nu alla i regering! Efter åratal av hårt slit, framför allt det senaste året, har vi äntligen störtat Koalitionen! Men vi får inte glömma inbördeskrigets och revolutionens offer. Hundratals av polare och edstrogna kan inte vara ned oss på denna fröjdens dag. Tusentals kommer aldrig kunna gå igen och åter tusentals kommer behöva flera månader innan de kan resa sig ur sjukhussängarna. Inte bara kroppar har blivit skadade. Den arm jag saknar beror inte, som många tror på splitterskador från statligt artilleri, utan beror på ett infall av kannibalism. Många kamrater förlorade sina hela familjer och alla sina vänner. Sedan inbördeskrigets början har invånarantalet på våra mentalsjukhus fyrdubblats. Låt oss minnas även dem! Inte som de monster som i deras sinnen bildats, utan som de revolutionens förkämpar de än gång var!
Men nog om de stupade! Låtom oss nu bygga ett rike för de fria, ett land för solidariteten och rättvisan! Låtom bygga oss ett land där valen hålls minst en gång om året, ett land där kommuner är självbestämmande, ett land där fabrikerna styrs av arbetarna, ett land där kvinnor och män har samma makt och rättigheter, ett land där rasism föraktas av alla och envar och där alla lever sida vid sida utan hat, våld och avundsjuka!
Leve revolutionen!

Ju längre du bekämpar ett system, desto större risk löper du att bli en del av det. – Janne Svensson, vice partiordförande och chefstaktiker för Revolutionära Enhetsfronten, även känd som ”Nya AFA”.