Jag behöver inte er.
Jag älskar det. Styrkan. Som väller upp. Som skjuter iväg era slippriga händer.
Självständigheten. Att inte bry sig, om skriket som river i halsen skadar någon.
Jag bryr mig inte om det hörs. För det ska höras. Jag skriker. Vad ni gör ger jag fan i.
Jag behöver inte er tillåtelse. Jag behöver inte er bekräftelse.
Ni bekräftar ändå aldrig mig.
Vad ni bekräftar är den ni formar mig till.
Söt, snäll, tyst.
Jag är så långt ifrån er mall. Jag är en boll som inte rymmer det rektangulära hålet. Och jag älskar det.
För det är er det är fel på. Det är er mall som jag bryter sönder med mina bara händer. Bänder, knäcker.
Jag skriker till min röst spricker. Jag smetar ut blodet i ansiktet. Jag sjunger falskt. En kampsång.
Upp till kamp.
Ni mot mig.
Jag är så stark. Ensam och stark. För jag behöver ingen annan.
Jag bekräftar mig själv, respekterar mina svaga sidor, älskar dem ändå. Så som ingen annan kunde.
Vill ni göra mig till någon annan, slå mig. Jag slår tillbaka.
Ni kan kapitulera redan nu. Ni har inget att vinna.
Du säger att du saknar mig. Men du kände mig aldrig. Du ville aldrig lära känna mig. Så ge upp mig. Du har redan gjort det en gång. Ge upp illusionen av henne, du skapat. Du kommer aldrig mer se henne igen. Hon förstår bättre nu. Lever på sina egna villkor och viljor. Hon kommer inte tillbaka; hon är i ett fjärran land och krigar för sin sak.