Den dagen satte han sig på tunnelbanan mer konfunderad än vanligt. Om inte natten satt sina spår skulle detta definitivt få fart på tankarna. De hade träffats precis som annars och gått planlöst längs kullerstensgränderna på jakt efter någonstans att prata ostört. De gillade båda att få vara ensamma när de verkligen skulle umgås och prata om mer personliga saker. Det tog inte lång tid innan de funnit ett mysigt krypin och satt sig vid ett bord. Samtalet drev snabbt iväg mot lovets tidigare eskapader och tiden förflöt utan någon vidare notis.

Hon hade spenderat mest tid hemma framför tv och dator, orks- och viljelös till någon mer avancerad social aktivitet. Trots att alla uppfattade henne som en intelligent och glad tjej hade även det sitt pris.

Depression och ångest är baksidan av varje mynt som någon gång satt sin fot i lättjans enfaldiga rike. Eftertanke och ånger är bieffekter från den medicin de flesta skulle kalla ett vanligt liv. En rekyl, som moteffekt mot allt av vett och förnuft i denna värld.

Och varför förblir den ständiga frågan.

Han hade träffat mängder utav vänner, både nya och gamla. Tappert försökt att aldrig lämnas ensam. För att slippa hamna ensam med sin ångest, så ensam som någon kan bli. Det han då tagit för överdrivna känslor var kanske inte mer än så, men ändå fanns frågan kvar.

Varför är det du?

Varför låter du mig hållas?

Varför kan du inte berätta sanningen?