Det kan verka så simpelt
Så många gånger förklarat
Så många ord skrivna
För att ge form åt den

Ändå har det förvrängts
Till att övergå att vara
något förpassat
till de rum vi inte talar om
och helst vill glömma
Ty ljum är den mun som talar de orden
och naiv är den man som tror på dem
Fortfarande ängslas vi dock
över att inte finna

Om vi likväl finner
Står rättaren på lur
Och anser att de inte passar här
För där kan ingen människa vara
Som tror att den har en del i det sköna

Det sköna grundas nämligen på det fula
Och det fula får oss att vilja ha mer
vi kan inte få nog
Dränk dig i förtvivlan och vanmakt
Men gå aldrig på moln
Vad du än gör försök inte flyga
Glöm bort dina tider och sälj din ande
Men tappa aldrig marken
Vad du än gör försök inte finna
Begrav dig i gruset och smutsen
Men sök inte ljuset
Vad du än gör försök inte igen

Alltjämt står det fast
Att vi söker dem i desperation
Och om de står att finna
Eller om de finner dig
Så täck dina ögon
Så du inte ser vad de för med sig
Så du inte ser hur de får dig

Att släppa taget om marken
Fånga ljuset
Och på sista försöket
Få dig att


flyga ovan molnen

Nu erkänner jag
Att jag har flugit
Men nu når högre
Att jag har haft ljuset
Men inte förrän idag känt till det

Intet vill jag gömma
Hur mycket hellre skall inte hela världen få se
En tid har passerat
Jag har inget jag inte behöver
Likväl behöver jag inget jag inte har
Ty jag har fått allt
Och jag svävar


flyger ovan molnen