Dagarna går, man tänker... att ta en dag i sänder.
Det är näst intill omöjligt när trycket är lika stort som 5,5 atmosfärer.
Lika enorm som i en Champagneflaska. Jag vill det nu!!!

Kan inte fira än.
Jag har knappt kommit dit än.
Känns som att dagen stannar in och ej går med på att lämna över till en annan lojal dag.

Ängslig vill jag fira, ängslig som jag är håller jag flaskan riktad utåt. Ut mot mål bortom synen.

Eftersom jag inte ser mina mål kan heller inte vara säker på att jag hamnar i målet, hamnar i rätt mål, hamnar i något mål alls.

Högra handen på halsslutet av flaskan med tummen mot korken, redo att möta livets överaskningar.
Med min vänstra hand håller jag ett stadigt grepp runt om, lite längre ner ifall att jag inte klarar av trycket. Jag vågar nog inte. Jag borde inte. Jag...

Det slår det mig.
Jag håller Kraften motsvarande 5,5 atmosfärer. Jag kan göra vad jag vill, jag kan vänta på vad jag vill.
Jag kan,
som en stolt brinnande pil lämna bågens svaga rum, skickas in i harmoniska melodier. Med bara ett lugn och med en massiv kraft bakom glastunnaväggar är jag orädd och är redo att skjuta knuff på mina dagar.