I framtiden, år 2025, kommer spannar att bli värda upp till tre miljarder svenska kronor. Men eftersom värdet i kronan kommer att gå ner så blir det ungefär i dagens pengar, trettio kronor. Ja, inte så mycket ändras med andra ord.
Men det finns en man som kommer att forma framtidens framtid till något så coolt att inte ens katter kommer att veta vad som är vad. Glöm flygande bilar och robotar med namnet ”Billy”, detta som jag kommer att berätta är fakta. Fakta säger jag!

År 2010.
Alfred, en trettiotreårig varelse av människorasen, bosatt på planeten Jorden, Belgien.
Tar sovmorgon varje dag och har fruktansvärd tandhygien fastän han borstar två gånger per dag. Ägare av en hund vid namn ”Strupp” som är smartare än Alfred själv.
Arbetslös, boende med vän som ångrar att han erbjöd honom att bo där tills Alfred hittat ett jobb, vilket är aldrig.
I nuläget ligger han i en säng som inte har fått nya sängkläder på ett halvår, därför innehåller den trettiotusenfemhundrasextioåtta olika slags bakterier varav två är dödliga.
Uppväckningen sker av ett hårt slag emot huvudet.
”Aj!” skrek Alfred och ramlade ur sängen. Den skyldige slagmannen Patrik stod ovanför honom med en allvarlig blick.
”Alfred! Klockan är fem! Fem!” skrek han.
”Så tidigt? Har solen inte gått ner än?” sa en sömnig Alfred som redan glömt slaget emot huvudet.
”På dagen!” skrek mannen igen.
”Åh, åhå ja.” Alfred gäspade och steg upp ifrån golvet som en säck potatis. ”Du behöver inte bli sur.”
”Bara fixa upp här, snälla. Hunden har varit vid soffan igen och ölburkarna är inte något som jag tänkte ha med när jag designade lägenheten. Raka dig också, du vet att Jennie kommer ikväll och vi vill inte att det ska bli som förra gången.”
”Det var väl inte mitt fel, eller? Det är ju tjejen som inte har någon humor.”
”Det är ingen humor i att övernatta på akuten, Alfred.”
”Bättre än Dina skämt i alla fall”, skrattade Alfred. Patrik skrattade inte.
Det fanns väl någonting i vad han sa, tänkte Alfred när Patrik lämnade honom för en dusch. Inte att jag gillar Jennie eller någonting, hon är en bitch, men det är kul att se Patriks förvånade min när jag ser tusen gånger snyggare än han gör efter hans långa timmar i badrummet.
Det var faktiskt sant. Alfred var faktiskt den snyggaste personen i världen, om man har samma syn som en nyfödd mullvad. Annars var han ju helt okej enligt hans fem flickvänner ifrån det förflutna varav en är trettio år äldre än Alfred själv och har bara en arm. Inte att det är inflytande på ens omdöme om snygghet mot sina ex men jag tyckte att det borde nämnas ändå.
Han nöjde sig med en kamning och en ”Fan-vad-snygg-jag-är”-pose i spegeln. Han tvingade på sig en kavaj över den svarta t-shirten som inte hade blivit tvättad på minst en vecka och jeans som han inte ens visste att han hade. Nu kunde han väl visa sig för kvinnan.
Jennie, som Alfred ibland kallade Hitler, var Patriks chef. Eller fästmö. Samma sak.
Alfred försökte flera gånger att hjälpa Patrik att inse att hon förövade hans frihet och han skulle ha samma chans att överleva äktenskapet som Stephen Hawking har att vinna 100 meter i OS.
Hon var ju inte så förtjust i Alfred heller, det hade hon bevisat många gånger med kommentarer om hans dåliga hygien och saknaden av intellekt som han förstås inte förstod och bara antog att hon pratade om en dokumentär hon hade sett på History Channel.
Nu när tre timmar passerat hade Patrik hunnit med att fixa maten och städa upp efter Alfred som hade hunnit se ”Reservoir Dogs” en och en halv gång innan dörrklockan rang.
”Öppna för Diktatorn, Patrik. Hon kanske ger order att halshugga dig annars.”
”Kan du visa en mänsklig sida för en gångs skull?”, sa Patrik och försökte dölja sin irritation. ”Och stäng av den där filmen!”
”Men nu ska ju Mr. Blonde hugga av örat! Det är ju bästa delen!”
Patrik gav han en dödande blick och Alfred stängde motvillig av teven som en normal människa. Alfred tyckte det var ganska sorgligt att se på när Patrik räknade till tio och andades långa och lugna andetag innan han öppnade dörren med ett fejkat leende. De hade varit förlovade i ett år nu, med fyra års långt förhållande bakom sig och inte ens nu kunde Patrik vara sig själv med henne.
”Hej”, sa en finklädd Jennie när hon steg in i lägenheten och gav Patrik en lätt puss på munnen. Hon slutade le med sina rödklädda läppar när hon fick syn på Alfred och bytte den med en besviken och trött blick. ”Hej, Alfred.”
”Hej, Jennie”, svarade Alfred med lika liten entusiasm. ”Snyggt hår.”
”Jag vet. Fin…”, sa hon när hon granskade honom upp och ner. ”Skäggstubb.”
Patrik sa ingenting som vanligt och visade istället Jennie till bordet fastän hon visste lägenheten bättre än Patrik själv. Hon tog som vanligt Stolen närmast dörren och Patrik stolen mittemot. Tystnaden var tjock och Patrik försökte om och om bryta den med en mening eller två om hur pastan kanske inte var tillräckligt kokad men den smakade bättre än okokad pasta, det tyckte Patrik var lite smålustigt fastän en person med humor inte skulle skratta åt det eftersom det är ju inte ett skämt utan ett påstående.
”Jag tycker vi ska flytta ihop”, sa Jennie snabbt, utan en varning.
Alfred satte nästan i halsen och hostade upp nästan hela magsäcken men Jennie satt oberörd. Patrik satt som förstenad.
”Ja, vi har väl pratat om det. Det är ju helt naturligt för förlovade att flytta ihop.”
Det kändes som någon hade tagit ett hårt stryptag om Patrik och han var tvungen att justera hans krage. Jennies blick sa att hon bara förväntade sig ett svar.
”Jo”, sa Patrik. ”Jo, det är väl det.” Alfred ramlade ner ifrån stolen när han hörde svaret.
”Bra. Vi bestämmer väl det, då. Vi behöver ju inte stressa eller något, om en vecka går bra.”
Alfred satt chockad med öppen mun och kollade på Patriks tomma blick och Jennies
Självbelåtna leende. Strupp passade på att sno en korv ifrån diskbänken.