Världens skönhet, förstörd av det mänskliga. De vackra vi betraktar, blir inte sedd för de blinda. Jag står mitt i en fält, solen skiner starkt. Jag vandrar runt och drar in de rena luft.

Jag blundar, och tar mig upp till överste delen av berget, känner vindens kraft som blåser emot mig. En överblick av all dess skönhet, får mig att tänka, det här är livet. Allt man bär inuti ens hjärta, släpper taget och försvinner i närvaron av allt detta.

Min själ vilar på bergets översta, mitt hjärta får ro av all de stilla. Mina ögon vilar bort om horisonten. Det är så mycket mer att se, att utforska. Men människan har lätt att glömma. Vi låter de lilla få tag på oss utan att se, det finns mer till livet än bekymmer, även i de kaos som sker, ta andrum och skåda. Det världen har att ge.