snart tänder man i taken
men då har vi sedan länge
maskerats och vänts
inåt, smält in i skuggorna
utav oss själva

ett vemodigt leende i
natten och en fladdrande
låga i någons öga
och ett köksbord som
enda barriär

när man känner större
samhörighet
med ett naket träd i blåst
än med en livskamrat
när något är fängslat
i sig självt

var ska man då falla
och fällas
och med vem


en vrist var plötsligt
en vrist och ingenting
mer
och en tistel kan vara
vass

den insikten skrämde
oss så
att vi inte vågade öppna
ögonen


visst var det så det var, älskling