Han, ja Han ja.

Jag vet knappt om jag vågar berätta. Han blir så lätt till en snopp som slokar vardagligt på din framsida. Men det är inte snoppen vi ska tala om, en sådan har halva jordens befolkning. Särskilt småpojkar. Man vill pussa dom just där, gullungarna på skötbordet. Men sådan är inte Han, din.

Jag kunde sjunga den gamla fula visan för honom. Hör; ”…han lyfter stolt på hatten och kallar sig Herr Kuk”. Det känns självmedvetet och levnadslustigt. Kuken, manligheten, staken, pålen, fålen, ståndaren, lyckostammen. Han är mig kär - Han med stort H.

Men aldrig någonsin säger jag ”pitten”, det låter så spetsigt och vasst. Och aldrig heller ”veken”, det hörs mig så småttigt. Som den svarta, böjda stumpen högst upp på stearinljuset. Och ”lemmen” låter så ospecifikt. Han är mer, något annat.

Han är respektingivande, tro mig. Jag kan bli vördsam inför ett vackert stånd. Som inför en rymdraket, en himlastormande skulptur, en kyrka. Om en man med stånd håller sitt huvud högt i glädje är han sinnebilden för kraft, han pekar mot framtiden. Han innehåller ett löfte.

Hur kunde det vara annorlunda? Det imponerande i detta ting som reser sig så högt och hårt, är att han tycks driven av en inre mystisk kraft. Självmedvetenheten är uråldrigt ursprunglig. Han har makt att utforska och uppfylla, det är tydligt för varje betraktare. Och han strävar uppåt, framåt.

Om jag ligger med särade lår och väntar i kärlek, i just den stunden förstår jag att män har använt ord som ”svärd” för sin manlighet. Han kan tränga in i mig. Ändå är han inte genomborraren, han är uppfyllaren. Han är det som fattas mej, något som du ger mig så jag blir hel. Varje gång vi älskat skönt och vi båda kommit vill jag att Han ska stanna kvar, jag känner mig så tom är du drar dig ur. En ilning av ensamhet kommer över mig.

Jag kan likna honom vid en tropisk blomma med klibbigt signalgul ståndare. Från hans stam springer frukter fram. På våren älskar jag de mäktiga kastanjeträden på samma sätt som jag älskar Honom. De klibbiga blomknopparna, osannolikt stora, vecklar då ut sig till en stolt upprättstående blomma, vitlysande och rik. Undertill hänger det saftiga bladet.

Han är som en häst med len mule, en fåle.

Ibland tycker jag att han är ful, nästan grotesk. Som en missbildad näsa, alldeles för stor för ett ansikte. Han kan se ilsken ut på det uppsvullna och violetta sätt som gamla män med högt blodtryck kan te sig. Blåådrorna kan vara så sprängfyllda att en blodig krevad hotar. Kärlek är inte alltid en idyll, vrede ligger nära lust. Lust kan vara påträngande. Då blir han till ett vapen. Det bart huggande svärdet. Våldtäktsmannen.

Men hans huvud, så skulpturalt! Jag böjer mig i tacksamhet inför denna naturens skapartriumf. Linjerna så mjuka, han är perfekt formad för sin uppgift. Och så len, som en gest av ömhet. På hjässan det blinda ögat som skänker en vattenklar droppe av doftande lenvätska till mej - och sej.
Ja, hans huvud är som en chokladpralin, något som kan fylla hela munnen. Smultronstånd, vaniljtopp. Men mest som chokladtryffel som vilar på tungan och smeker gommen.

Under honom, låt mig tala om det. Under honom hänger en påse, rynkad kring två hårda nötter. Pungen bär på barn i vardande. Det rynkiga höljet har ett mönster, knypplat i outgrundlig variation. Doften är metallisk.
Pungen gör mig lekfull. Jag vill andas på den, omvälva den med en varm och fuktig dimma av nära andetag, skapa dagg. Jag vill kittla den med våt tungspets och blåsa en kylig bris för att se honom röra sig, rynka ihop sig. Jag vill blåsa hårt på honom, stormstyrka pressad fram mellan läpparna för att se höljet runt kulorna bölja i vinden. Den är sädesfältet.

Och upp ur fältet reser sig Han, manligheten. Han växer och växer, inifrån sig själv, utåt mot mig. Jag välkomnar honom med stolthet, det är ju jag som lockat fram honom. När han står upp i prakt, riktad mot universum, uttalar han ett löfte. Då vill jag följa med. Storma himlen en liten stund.

Om din varma manlighet skulle glida in i mig och om Han då bar kärlek på sitt huvud, då skulle du fylla mig med det yttersta goda. Han, ja han.