man skriver
inget
personligt
längre
allt
är
vitt

slätstruket

förgånget

från
förr

varannan
chans
förloras
men
aldrig vinst
bara
sån där
dryg
ovisshet

man hör
ingenting
längre
alla skriker
för
att
vara
bäst
störst
för
att
vara
någon

varannat liv
gråter
fryser
letar efter
delar
som
man
tappat
längs
vägen

man andas
vad
bilarna
släpper ut
vad
luften
har
att
erbjuda
vad
ingen
verkar göra
något
åt

hälften av Jorden
är
inte ens
min
eller
din
men
vi
kallar
den
vår

vi kallar
den här orättvisan
rättvis
ur
ett
annorlunda
perspektiv
vi
struntar
i
de
fattiga
de
är
väl
värda
det
här
antar jag
(säger ni; skriker ni i mitt huvud)

man
borde
inte
sitta
här

fast någon
måste
ju
ta
hand
om
Jorden