Vaknar. Vaknar till mitt patetiska liv som singel. Vill inte gå upp. Stirrar ner i kudden, luktar unket. Ligger jag tillräckligt länge så kvävs jag. Jag dör, vem skulle sakna mig? Guldfisken kanske? Nej, den dog förra veckan. Så ingen saknar mig. Ska jag gå samma öde som guldfisken till mötes? Ett avlopp.

Klockan ringer igen, jävligt irriterande. Slår på den och går upp. Slänger kalsongerna i tvättkorgen och tar på mig nya. Ingen jävel som tvättar åt en heller. Allt ska man göra själv. Drar på mig en gammal urblekt t-shirt. Hämtar tidningen.

Sätter mig vid köksbordet som en gång i tiden varit snyggt. Nu ett loppisfynd som jag spenderar varje morgon vid. Bläddrar i tidningen. Jävla insändare, människor som ska klaga på allt och alla. Debattsidan är inte mycket bättre, någon massproducerad text från någon Östermalmsjävel som pimplar champagne som en annan dricker snabbkaffe.

Ingenting bättre i resten av tidningen. Jävla skit allting, blod och död, lögn och hemligheter. Reser mig, svär över den trasiga kaffebryggaren. Ställer en kopp vatten i mikron. En minut på högsta effekt. Odiskad mugg, man får fan igen för lathet. Tar ut muggen, tre skopor snabbkaffe. Billig jävla skit. Smakar fan. Blask är vad det är.

Klär på mig neutrala kläder. Tar på mig skorna. Går sur till mitt obetydliga jobb. Dricker riktigt kaffe i mängder. Glömmer bort att äta lunch. Spelar nätpoker för företagspengar en stund på eftermiddagen. Surfar, orkar inte arbeta.

Stänger av kontorsdatorn. Lämnar kontoret. Går hem. Tar upp en förpackning färdigmat. Smakar som allt annat, fan. Hugger hål i plasten med en trasig gaffel. Slänger in den i mikron. Sätter mig i den malätna soffan. Tittar på tv. Nyheterna, allt är fortfarande bara skit. Pling.

Hämtar maten, äter i soffan. Förbjudet men vad fan. Öppnar fönstret och slänger ut den tomma förpackningen. Den landar på balkongen under, jävla lyx. Vem fan har råd med balkong? Slickar av gaffeln och lägger den i lådan, lagom ren för mig. In med muggen från imorse med nytt vatten. Tre skopor, smakar fortfarande fan.

Hämtar sprit, häller i lite. Smakar jävligt mycket bättre. Tar upp telefonen, vill ringa, men vem? Sociala livet är i botten, jävligt dåligt alltså. Vill göra något revolutionerande. Vad fan då? Är osynlig. Skriker högt. Sätter i en hårdrocksskiva i stereon. Drar på högsta volym. Gör jävligt ont i öronen men grannarna klagar. De märker mig. Jävlar, stänger av musiken.

Klockan går, fan, samma sak varje dag. Som en maskin är jag, samma rutin. Mitt liv är en enda slentrian. Jävlar! Revolutionerande. Vill inte gå och sova som singel och vakna upp till mitt patetiska liv. Vill inte ligga i dunklet bakom den solblekta gardinen och runka, bara för att jag gjorde det igår och i förrgår. Bara för att jag gjort det varje kväll vid samma tidpunkt. Vill ut, upptäcka världen.

Vad fan ska jag göra som är revolutionerande? Jag sätter på musiken igen, fan, vilket oljud. Öppnar fönstret. Åttonde våningen, jävligt högt alltså. Jävla patetiska jävel! Adjö då guldfisk, sa jag och spolade. För en vecka sen. Adjö då patetiska liv, sa jag, nu. Flyttar en blomma och hoppar ut genom fönstret. Landar på asfalten. Dör från mitt patetiska liv som singel.