Jag vågar inte riktigt släppa fram hjärtast melodier. Jag kväver rytmen ibland med handen när jag märker att jag befinner mig i känslofara.
Som om känslor var det enda jag har och släpper jag ut de, så är de inte längre mina. Jag har ingenting kvar.

Du skrämde mig idag. Jag har inte fallit på plats riktigt än. Kan inte pusta ut och andas farligt fritt.
Nakna tanken av att inte få vara med dig, uppleva saker med dig, skratta med dig tills det gör för ont, dela säng med dig, se dig i ögonen tills du ler, lyssna på dig, känns som syra i hjärtat. Jag vill slippa. Jag vill dyka ner i lugnet och mitt i dimman..hålla dig hårt i handen när stormen kommer.