Med svarta, bevingade skri – fasar genom nattens tunga andetag.
Över åker, över sten – genom eld, genom vatten.
Vandra skuggor – trampandes i kärv och frusen mark.
– Ock inåt grottans, dova, dunkla mörker.
Sover vidundret djupt:
– Väsande vind däropp! Visen eder sanne gestalt!
Fäll edra vingar – ut! Lät sol och blod gå samman!

I vinden viska blodsvittnena: Stig opp! Stig opp!
– Ur klyftan stiger åldrig rök, sprider tungt sin vittring.
Lyfter ord ur damm – ock tänder blåa flamman!
Fram i skyn däri – gömmes stjärnan blott.
– Den som lyser, den som visar, den som lever.