En dag sa jag till farsan:

"Hörrudu, nu är det dags för torken!"

Jag sa det för att provocera. Jag ville att han skulle bli så där vansinnigt förbannad som bara han kan bli, och att han skulle skrika och kalla mig horunge och finnjävel och finnhorunge och alla de där andra fruktansvärda orden han använde mot mig när jag var liten. Jag skulle behöva det nu, för att lyckas hata honom, och få anledning att svära att aldrig någonsin träffa honom igen. Jag hade nu hittat honom halvt medvetslös, liggandes i sina egna spyor, alldeles för många gånger för att kunna fungera som en normal människa. Han förblev tyst och blek, så jag satte mig ner, stirrade på honom och fortsatte:

"Både du och jag vet ju att du super. Vill du dö så här?"

Tystnad. Och då slog det mig plötsligt, han är redan död. Om man inte längre älskar, då är man förlorad. Eller var det kanske så; du älskade aldrig, du tog bara det du kunde få.