Livet är en dans på rosor, men jag kan inte stegen.

Jag kände att jag var tvungen att sticka ifrån huset. Måste komma bort. Så jag tog med mig ett anteckningsblock och stack ner på stan för att skriva av mig lite. Här kommer en text om mina anteckningar.

Jag är en sökare, och sökare finner, eller hur? Är det inte så? Ska det inte alltid vara så? Varför finns det så många sökare stående med ingenting funnet?

När huvudet snurrar för mycket står det tillslut still. En kortslutning kan vi kalla det. Så gör det nu. Jag känner så mycket men endå så lite, på samma gång. Ofta känns det som att ingen förstår en. Det är ingenting jag säger bara för att alla andra gör det. Jag säger det för att jag känner så och det verkar vara en känsla som ofta uppkommer hos folk. Jag är en av dem
.
Alltid är det likadant. Jag sitter här, dricker ur min kopp och ser sakta hur livet rinner ur en. Livet är som sand. Man ligger på en strand, fullt av sandkorn. Så oändligt många. Vart man än vänder blicken så ser man sand. Man beslutar sig för att ta en så stor näve man kan av sanden. Sakta så ser man sanden rinna ut ur ens krökta fingrar. Många gör misstaget att trycka för hårt så livet rinner ut snabbare.

Du vet för lite. Jag vet för lite. Vi vet för mycket.

"jag tänker därför finns jag" använder många filosofer. Men när man kommer till stadiet där jag ligger. Kortslutning, när allt står still. Finns man inte då? Det sitter ett otänt stearinljus på mitt bord. Jag ger den en chans så jag tänder det.


Jag mår inte bra, men jag tror att jag är för smart för att inse följderna så jag lever endå.

Jag sitter på ett ställe jag trodde jag kunde känna mig ensam på. Jag hade rätt, men fel. Det hände en sak. Personen jag älskar mest av allt samt hatar mer än allt annat..... nåväl. Det är fullt med folk här. pratig och glad stämning. Jag passar inte in här. Många par sitter och skrattar och matar varandra medan jag sitter ensam vid ett bord med koppen framför näsan.
.
Jag sitter nära dörren, Det är bra. Chansen att springa ut är lätt om jag skulle känna för det. Men livets stora portar är så långt ifrån mig man kan komma. Jag kan inte springa ut.
.
Ljuset vid mitt bord brinner som det ska. Ljusets liv har brunnit halvägs nu. Det är ett fint ljus som riktigt njuter av den sista samt enda tid som den får glänsa för våra ögon.
.
Mamma har ringt mig många gånger idag. Min lärare också. Förgäves skakar jag på huvudet. Det var så det började idag och fick mig att komma hit. Det snurrar för mycket för att jag ska kunna koncentrera mig i skolan just nu.

"En kaffedroppe rinner ned längst den vita koppen. Vilka kontraster."

Man ska inte tro att jag underskattar livet. Verkligen inte! Allt annat än det. Överskattat skulle jag säga. Jag är inte vettig, jag är filosof. Jag tar livet med en kittel salt istället för en nypa. Alla vet att salt ska läka såren, så varför snåla?

Det enda som håller mig varm just nu är koffeinet jag dricker. Jag känner hur det rinner längst ner i strupen och samlas i magen. Det känns tröstande, som en fejkande förälskelse. Är man riktigt kär är man så varm i kroppen att blodet näst intill kokar. En liknande känsla finner jag nu. Man känner igen sig och har svårt att inte spräcka ur sig ett leénde. Det enda som får mig att bevisa motsattsen och att det inte stämmer är att jag är för smart för att tro på det.

Ingen mobil har jag med mig hit. Ingen ska få störa min ensamhet. Jag är oberoende av tiden. Vad ska jag med tid till?. Tid existerar inte. Inte i mina ögon iallafall. Jag sover när jag är trött och äter när jag känner hunger. Jag äter inte middag för att klockan slår sex. Ingen tid ska bestämma vad jag ska göra. Ett liv utan ansikte men präglat av sunt förnuft. Jag svamlar men är medveten. jag är galen... Eller är jag det?

Eller är det tvärt om. Är jag den enda som försöker leva medan alla andra är hjärntvättade robotar.?
.
Nu harjag ersatt kaffet med energidryck. Efter 4 koppar behöver jag ny smak. Ersatt smaken men samma funktion. Den skriker åt mig.: HÅLL DEJ VAKEN FÖR GUDS SKULL! SOMNA INTE, GÖR ALDRIG DET!

Ljuset brinner men tiden står stilla.
I detta nu ser jag förjävlig ut, men varför ska jag bry mig? Den yttre världen har inga ögon, för blind för att se.
Men jag kan se. Några måste ha kapacitet för att inse att något annat är blint. Blindhet, smitta av dig!

Det stället jag minst vill fara till nu är mitt hem. Ångesten skriker i hela huset, det ekar längst väggarna. Den sliter och drar i en tills man inte orkar kämpa emot längre. Jag ligger som ett lik i älven och låter kroppen flyta dit strömmen för mig.

Ljusets liv är snart slut. Jag kan se hur den lyser upp tillvaron. Nöjd och glad. Den vet vad dens mening i livet är.

En annan bekant siger in på Kafeét. En kompis kompis rättare sagt. Vi nickade lite snabbt tillvarandra innan vi återgick till vårt mål. Hans mål var troligtvis njuta med sin vän över en fikapaus, och jag. Sitter och skriver i min isolerade bubbla.

Jag kan inte låta bli att snegla mot klockan. 7 minuter i 1 står den på. Snart har jag varit borta i 2 timmar. Wow, tiden finns verkligen inte. Ljuset har slocknat.