Jag drömmer om osäkra scenarion där jag lägger alla ägg i en och samma korg, plockar försiktigt bland ord och beröringar och trycker på knappar. Jag erkänner att du var en favorit, men du gick över, jag gick igenom och kom ut, nästan oskadd, vid en annans sida. Jag önskar hemligt, vill känna mig önskad och varm och mjuk och villig och framförallt önskad. Vill inte slå folk i ansiktet men kanske tål att smygas med bakom ryggar. Det finns många dörrar att stänga ska du veta, jag har ingen nyckel men jag har händer och på dess fingrar kan man inte ens räkna alla handtag. Du vet ingenting om vad jag slänger iväg åt alla håll, varje kväll, och du vet heller inte vad jag omfamnar. Ibland tänker jag på din hals.

En morgon kommer jag vakna utan hjälp och den morgonen har säkert redan varit. Det är bara jag som dröjer mig kvar nuförtiden, släpar fötterna efter avlägsna gemenskaper och fantastiska förhållanden. Jag minns din närvaro med en tydlig skärpa nu, jag kan jämföra nu. Jag minns dina axlar och det är ingenting jag bara säger. Har bildbevis på att de funnits bara någon decimeter ifrån mig, skärpeavstånd inräknat, och jag lutar fortfarande mitt huvud ibland, rakt ut i tomma luften. Det är så jag beter mig och jag skulle be om ursäkt om du hade lyssnat, men det var längesen du gav upp och kanske därför jag pratar.

Du skulle bara veta vilka ord jag lagt på min tunga. Det smakar salt med tvivelaktigt beteende, framkallar törst. I min hand håller jag långa smala fingrar med jämna mellanrum, blundar stenhårt och snubblar på mållinjer höga som trösklar. Allting glider ur svettiga handflator och knytnävar. Jag ringer samtal och engagerar mig, tar pauser ibland för att sitta ner, slappna av och låta tiden rinna ifrån mig. Tjänar så jag klarar mig. Du har ingen roll på listan längre, knappt statist i den här staden. Men ibland tänker jag på din famn och dina öron och jag drömmer om att sälja skinnet innan björnen är skjuten.