Energin är borta.
Som en urkramad disktrasa
finns det nu bara en uns energi kvar i min kropp.

Irritationen blir avlöst av ångest.
Ett falskt skratt är svårt att genomskåda.

Ett tungt ok på mina axlar, det är bara att bära,
ingen kommer att bära åt mig.

Höga ljud skrämmer mig och varenda nerv har
placerat sig på utsidan av min kropp.

Jag vill skrika rakt ut: HELVETESJÄVLASKIT!!!!!!
Men inga ord kommer...
Bara ett leende, ett fastklistrat, falsk leende som
strålar som solen.

Visa inget, ingen får se att jag just nu befinner
mig i ett fullkomligt kaos.

Men i kaoset ser jag ändå ett slut.
Jag vet att det är en väg jag måste gå,
en välkänd väg jag gått så många gånger.
Med en fot framför den andra,
går det sakta men säkert framåt.

Snart åkterkommer det ärliga leendet,
kaoset kommer försvinna och
ordning kommer återigen att dominera.