Den dagen då solen sken klar på den skimrande vita snön och himmelen var plösttlig lysande blå med därtill ett fler tal tillhörande vackert tonföljd av kvitter utav fåglar ifrån din balkong vaknade jag bredvid dig från mitt rastande där jag lämnade mina tankemödor bevarande i en liten box för en kort tid.

I tystnaden satt jag på din säng avvaktande efter den minsta lilla rörelse ifrån dig där jag sedan gav dig en smekning på din kind som sedan strävade ner över hela din varma kropp.
Du vaknade sedan upp med ett strålande leende och din varma ödmjuka charm med tillhörande blåa ögon jag känner åtra för som sedan skänkte mig ett generande min…

En strömmande värmande känsla steg upp i hela kroppen på mig att jag fick en lustig tanke;
- Att vilja ha din famn ännu mera där sedan längtan efter dig sprider sig till allt verkligare för återkommande dagar…

Det följs sedan av en rädsla där du blir som den förbjudna frukt man inte ska äta eller ens våga smaka på, det kan ge konsekvenser som kan vara båda goda eller onda. Svårt att tygla ner på sina tankar och känslor över någonting som kan kännas så underbart för stunden att det får mig att fly ännu mera till dig…

Är det bara ett ögonblicks känsla eller något mera i mitt omedvetande som försöker se mot framtiden där ett nytt
kapitel av en ny kärlek är på väg att träffa mitt hjärta långsamt men säkert…