En
liten inblick i tiden några tjugotal år in på 2000-talet när demokratin
ytterligare uttunnats i Sverige och åldringar inte längre har något
annat värde än som eventuella organförmedlare straxt före sin sorti
från livet. Sortin bör då inte ske alltför långt efter pensionen.
– Och hur skulle ni vilja utforma er begravning? Vi har ju tre
varianter. En lite enklare med miljövänligt lättbränd kista, en något
mer påkostad med längre griftetal och så lyxvarianten. I den ingår
solosång av någon av kommunens egna sopraner, eller om man så vill, av
en manlig baryton eller tenor. Mycket vackert blir det.
– Jag kanske borde tala med mina närmast sörjande säger den 65-åriga
damen lite tveksamt. De kanske också har några synpunkter på det hela.
Den yrkestrevlige tjänstemannen ser under en kort sekund något
irriterad ut men slätar snabbt ut den missnöjda rynkan i pannan och
visar åter sitt vänliga och förtroendefulla leende mot fru Larsson. –
Och när läggs jag in på Sortiavdelningen? Det är väl så de kallas,
dödshjälpsavdelningarna, fortsätter hon.
– Ja, det brukar bli c:a 14 dagar före ”mål”, som vi säger. Ni kommer
att få en mycket behaglig tid fru Larsson. Vi har utmärkt personal vid
våra Sortiavdelningar. Alla unga, välutbildade och serviceinriktade.
Det finns pool och bastu att tillgå, massage, ett meditationsrum och
restaurang med bar med fullständiga rättigheter.
– Ni kommer att träffa andra trevliga och ansvarsfulla människor att
umgås med. Alla som frivilligt gjort detta val för att lämna plats till
de unga och produktiva. Jag vill verkligen framhålla dessa människors
stora ansvarskänsla för sina efterlevande barn och barnbarn-
– Många av Sorti-gästerna har ju tagit sitt beslut redan före sin
pension för att på så sätt inte belasta landets pensionssystem mer än
nödvändigt. Jag vill verkligen framhålla dessa människors stora
ansvarskänsla och storsinthet. Jag ser att också fru Larsson tillhör
denna kloka grupp. Tjänstemannen ser så innerligt vänligt på fru
Larsson att hon inte förmår att avbryta honom. Han fortsätter sin
övertalningskampanj. – Sedan de här kommunala Sortiavdelningarna med
tillhörande värdig begravning infördes har inte samhället bara gjort
besparingar utan direkta vinster. Tänk er den härliga känslan av att
det sista man gör i livet är att stötta samhällets lyckosamma
kapitalutveckling. De efterlevande kommer att visa respekt och
tacksamhet för detta ädla beslut. – dessutom, fru Larsson, ni slipper
att gå en plågsamt utdragen död till mötes och kan istället se fram
emot en ljus och värdig avslutning av ert liv. Så fasansfullt primitivt
det var förr! Jag minns med skräck min mormors lidande på en
s.k.långvårdsklinik. Helt meningslöst lidande, som jag ser det.
Här lyckas nu äntligen fru Larsson avbryta tjänstemannen för att
förklara att hon nog vill tänka lite till innan hon är beredd att
skriva på sortikontraktet. Hon är ju fullt frisk! En liten gnagande oro
finns hos henne är att det är just det, som gör henne lite extra
intressant. Hon har ju fina organ att leverera till Organmyndigheten.
Dessutom vet hon inte riktigt om hon kan bestämma själva tidpunkten för
begravningsceremonin. Det skall passa med årstid, de efterlevandes
möjlighet att delta och mycket annat. – Snälla fru Larsson, visst ska
ni fundera på datum i lugn och ro, bara ni inte tänker för mycket. Det
är inte nyttigt att börja grubbla och ni ska inte göra det här onödigt
svårt. Ni ska bara tänka på att ni efter ett aktivt liv nu har
möjlighet att ordna ett så fint slut som möjligt och riktigt njuta av
er sista tid i kommunens trygga vård. Det är ni värd!
– Jag är naturligtvis medveten om att det fria valet inför detta beslut
fortfarande finns, men det är bara en tidsfråga innan man stiftar en
lag om obligatorisk sorti vid 67 års ålder. Då finns det inget mer att
grubbla över kring den där ”sista tiden”, utan man kan med tillförsikt
njuta den sista tidens ljus och harmoni.
– Jag vet att det kommer att finnas någon sorts dispens för mycket
viktiga personer inom Näringslivet och Politiken, men det blir ju
sådant som får avgöras från fall till fall. Nej, som sagt ni är ju
fortfarande fullt frisk, så se fram emot denna sista jordetid med full
tillförsikt. Jag har ju sett resultatet av er organbesiktning och det
ser väldigt bra ut. Tänk att några delar av er själv faktiskt kommer
att kunna leva vidare i någon yngre människa i produktiv ålder. Att ni
kommer att kunna rädda liv och fortfarande efter er död, bidra till
samhällets positiva utveckling. Egentligen blir ni ju odödlig, på något
sätt.
Fru Larsson börjar nu fundera på om hon skulle kunna vara en viktig
person, som skulle få dispens. Nej, knappast! Kvinnans ställning hade
ju inte förbättrats så värst mycket trots den kvinnokamp som bedrivits
ända sedan förra årtusendet. Män går naturligtvis före, speciellt
begåvade och framgångsrika män. Det finns ju ett klart samhällsintresse
i detta. Män anses helt enkelt vara mer produktiva under längre tid.
Kvinnor måste ju fortfarande föda barn och ägna en del tid till att
vårda de små och då försvinner viktig tid i produktionen. Men det är
klart, som barnproducenter under fertil ålder, är ju ändå kvinnor
värdefulla. – Ja, ja suckar fru Larsson, hon skulle inte tillhöra
”livsdispenserna” om lagen om sorti skulle ha införts.
Långsamt sätter fru Larsson på sig kappan och tar sin väska. Hon räcker
fram handen för att säga tack och adjö. Den leende tjänstemannen tar
hennes hand i ett stadigt grepp och ser henne djupt och förtroendefullt
in i ögonen och hoppas på ett snart återseende.
Den 65-åriga fru Larsson tar bussen hem. Hon känner sig märkligt tom.
Och värdelös, i alla fall som ännu levande person. Hur hade det kunnat
bli så här egentligen? Allt hade kommit så gradvis glidande. Det hade
nog börjat under den stora ekonomiska krisen i slutet av 1900-talet och
en bit in på 2000-talet. Arbetslösheten hade varit mycket svår. All
form av vård var i kris. Gamla människor fick det allt sämre och ingen
lyssnade på allvar på deras klagan. Alltmer av äldrevård hade lagts på
anhöriga, som ibland dignade under bördan med heltidsjobb och barn att
ta hand om. Under slutet av 1900-talet började man höra talet om en
tärande sektor. Sjuka människors rätt till ersättning för att kunna
existera granskades och ifrågasattes allt mer. De arbetslösas verkliga
vilja att arbeta ifrågasattes också. Det hade funnits protester, men de
hade varit för svaga. Fru Larsson hade varit ganska ung då, men hon
mindes sina föräldrars bekymrade ansikten när man talade om den stora
samhällskrisen, inte bara i Sverige utan i hela världen.
De gamla hade bara blivit allt fler. Bättre sjukvård och bättre kunskap
om rätt mat och motion hade gjort att folk helt enkelt levde längre. En
del röster började göra sig gällande som sa att ”vi äger ett stort
problem” och vi måste lösa det med effektivitet och mer rationella
metoder.
Man hade börjat med att avveckla långvården. Ingen sjuk och svag skulle
behöva ligga på en sådan avdelning och vänta på döden. Man införde i
stället s.k. kortvårdsavdelningar, som i själva verket var föregångare
till de så småningom uppkomna Sortiavdelningarna.
Här hade sjuka människor, både gamla och unga blivit erbjudna ett
smärtfritt slut. Ganska snart hade det blivit obligatoriskt för
patienter från f.d. långvårdskliniker att överflyttas till Kortvården.
Politikerna hade lovprisat det hela och heligt lovat att detta
hanterades på ett etiskt försvarbart sätt- Kritiken som eventuellt
förekom hade hastigt tystnats ned och så sakta hade alla vant sig vid
det nya.
Mycket snabbt visade resultatet av dessa vårdbesparingar att man kunde
investera i nya små företag som därmed minskade arbetslösheten. Allt
fler kom att applådera den nya ”realpolitiken”, som man kallade den.
Sortiavdelningar började växa fram. Inte bara för långvårdskrävande
åldringar utan också för små barn med obotliga sjukdomar. Man inrättade
fina daghemsavdelningar med speciellt utbildade pedagoger som visste
hur man på bästa sätt hjälpte och lekte fram en positiv bild av döden
för de sjuka barnen. Många olyckliga föräldrar hade vittnat om det fina
och förstående bemötande de fått av personalen. Föräldrarna fick på ett
skickligt och trösterikt sätt lära sig att handskas med sina barns
förestående bortgång.
Även de dåvarande fängelserna hade granskats. De svårare fallen gick
omedelbart på ”transport” till någon närliggande sortiavdelning. Detta
hade verkligen fått ett positivt bemötande av medborgarna. Våldet på
gatorna hade avsevärt reducerats. Myndigheterna poängterade de friska,
sunda och produktiva medborgarnas rätt till att ha det bra. Det var ju
dessa, som förde utvecklingen framåt mot det ”goda och intelligenta”
samhället, som alla borde sträva efter. Det man tidigare, under
1900-talet, menade med det ”goda” samhället, var mer präglat av
känslosamma tankar om jämlikhet och solidaritet. Det hade ju bara varit
ett förljuget sätt att se på saken. Människors lika värde hade aldrig
funnits, det hade bara varit orealistiska konstruktioner.
Fru Larsson mindes orden om lika värde. Det hade varit ledstjärnor för
hennes föräldrar. Hon hade tyckt att dessa ord givit henne trygghet men
det där var så länge sedan. Helt andra ideal hade danats.
Nu stod hon här vid sitt livs svåraste val. Detta att bestämma sig för
att för gott dra sig tillbaka. Det lät ju så klokt det som
tjänstemannen på byrån för sortiansökan hade sagt. Bara ha det bra sin
sista tid. Slippa lida. Få en fin och värdig begravning samt
tillfredsställelsen av att in i det sista göra något gott för samhället
genom att donera organ. Sverige hade nu blivit självförsörjande när det
gällde organ att transplantera. Det var ju bra! Inget smussel. Allt
skedde helt öppet och för samhällets bästa, sa man. För människor som
förutom ett defekt organ var fullt friska och produktiva, ansågs det
riktigt att satsa ett organbyte på, och som sagt, organ hade man ju på
lager.
Fru Larsson kände trots allt hur tvivlet kom krypande inom henne. Hon
hade ju i själva verket lång tid kvar att leva. Hon ville finnas nära
sina barn och barnbarn. Visserligen fanns det inte så många gamla
människor som när hon var liten. Barn var inte så vana vid åldrande,
men inte skulle hon väl vara skrämmande för barnbarnen? Eller skulle
hon? Kanske bra om barnbarnen skulle minnas henne som pigg och frisk.
Så kom hon ihåg sin egen gamla farmor. Hon hade verkligen blivit mycket
gammal. Hon hade givit sina barnbarn så mycket kärlek. Nej, skrek det
inom fru Larsson. Jag skriver inte på dödskontraktet! Jag har inte levt
färdigt än.
Nu var fru Larsson framme vid hållplatsen där hon skulle gå av. Hennes
tankar hade malt runt under hela bussfärden. Just när hon klev av och
skulle gå över gatan, kom en kvinna med främmande utseende emot henne.
Snabbt och nästan osynligt stack kvinnan ner en papperslapp i fru
Larssons kappficka. Kvinnan försvann lika snabbt som hon dykt upp. Fru
Larsson tog upp papperslappen och läste budskapet ” GE INTE UPP, DU HAR
RÄTT TILL HELA DITT LIV”, stod det. Det fanns en e-post adress dit man
kunde vända sig. Då mindes hon plötsligt att hon kände igen adressen.
Det hade kommit ett konstigt meddelande på datorn hemma, som hon inte
begripit. Det hade varit undertecknat med ”DEN NYA OVERGROUNDRÖRELSEN”.
Fru Larsson hade inte fäst så stor vikt vid mailet utan snabbt glömt
bort det. Nu erinrade hon sig att en av hennes äldsta vänner hade
pratat med henne om någon utomgjordlig hjälprörelse, som hört av sig
innan hon skrev in sig på en Sortiavdelning.
– Jag orkar ändå inte kämpa emot, hade hon mumlat. Fru Larsson hade
bara sett henne som förvirrad. Fanns det verkligen en organisation för
sådana som hon- Sådana människor, som inte ville dö enligt de önskvärda
reglerna. Fru Larsson fick plötsligt en känsla av att det var väldigt
bråttom. Hon ville inte ha en stillsam perfekt genomförd begravning.
Vad hade han sagt, tjänstemannen? Om bara något år skulle en ny lag
göra det obligatoriskt att alla efter 67 årsdagen skulle avsluta sina
liv på en Sortiavdelning. Ja, utom de med dispenser då.
Sortiavdelningarna kunde göras lite mindre påkostade. Ingen skulle ändå
ha något eget val längre. Möjligen kunde de mer välbärgade betala för
sig på en privat Sortiavdelning med mer lyx. Det hade faktiskt redan
etablerats några mer exklusiva Sortihem. Marknaden styrde allt.
Fru Larsson kände något, som liknade panik växa i sitt bröst. Hon
tittade på sitt meddelande. Det var mycket bråttom. Hon sprang de sista
stegen fram till sitt hus för att gå in i lägenheten och sätta sig vid
datorn.
En kort stund senare skrev fru Larsson snabbt in e-postadressen. Så
skev hon: Jag är beredd att kämpa för rätten till mitt fortsatta liv.
Kontakta mig snarast! Jag ska inte dö än!
Ser fram emot att höra ifrån er!
Vänliga hälsningar
Berta Larsson