Om man svänger av gammla 73an vid Jursta och följer
samma slingriga väg jag alltid gick i motsatt riktning för
att komma till bussen i mina tonår.
Förbi Nisses ensamhet och Benkemecken bakom häckens
bilverkstad så kommer man till pappas hus.
Å till vänster brevid det gammla hönshuset står det 2
träd planterade.
Ditt träd och mitt träd.
Planterade med 2 och ett halvt års mellanrum och ditt
jävla träd har alltid varit större än mitt.
Vill bara dra fram första bästa motorsåg och såga ner det,
för mitt träd har alltid stått i skuggan av ditt.

Jag sitter på mitt rum och du sitter i vardagsrummet 5
meter bort, men det närmaste vi kommer allt det jag vill
säga, och allt det vi inte kan utrycka för varrandra är
facebookchattens tystnad.

Vi skulle lika bra kunna vara 10000kilometer ifrån
varrandra och det värsta är att jag i accseptansen tystnad,
det tomrum ingen av oss har skapat, men som vi båda 2
upprätthåller.
Där har jag kapitulerat inför faktum och det är det som
smärtar mest.

Du och jag, som plaskat omkring i fostervattnet från
samma livmoder. Klafsandes omkring i gummistövlar i
samma leråker.
Du och jag rammlandes omkring i plöjfårorna av samma
sociala arv.

Jag va 8 månader och fick mammas trygghet och du fick
ett livslångt svek. Du fick pappa och jag fick en uppväxt i
lycklig ovetskap och jag tror att det är anledningen att
vi aldrig kan möta varandra där jag vill mötas.

Där dina instängda känslor och min oförmåga att klippa
storebrorskomplexet krashar. Tror inte vi någonsin kommer
kunna mötas där och det är en sorg jag antagligen alltid
kommer få bära för det blir fanimig inte lättare med åren
att prata om allt det vi igentligen vill säga varrandra.

Nej, min bror och jag gör som alla riktiga män gör, super
oss asfulla å slår sen varrandra blodiga, en ritual, 1 gång
per år som varit det som krävts för oss att utrycka
frustrationen.
Där nånstans mellan knytnävar och din överlägsna fysiska
styrka och min ilska har vi kunnat mötas.

För när man kommer till våran pappas hus så till vänster
brevid det gammla hönshuset står det 2 träd planterade.
ditt träd och mitt träd.
Och jag vill fortfarande bara dra fram första bästa motorsåg
och såga ner det där jävla trädet.
men det jag helst av allt vill.

Är att 4 ord som kan vara så jävla svåra att säga, kunde vara
lite enklare att uttrycka till sin egen bror.

Erik, jag älskar dig