den hörs då och då inom mig
den lite hårda och korta klangen
ljudet när din pipa mötte askfatet
det med blodrött tjockt glas som man kunde
blicka in i och se stearinljuset i oräkneliga facetter
en tjusig tupp skapade en konstig ojämn relief i botten
klangen blev allt mer frekvent när
någon ny tanke var på rull
och det indikerade att böckerna
snart skulle få sin nattvila
varje gång ljudet hörs inom mig nu
så är jag tillbaks vid de där samtalen igen
då vi svävade likt örnar över raviner
ibland gnabbade vi rejält
i sökandet efter de rätta perspektiven däruppe
ibland nådde vi ända upp till solen och rörde vid den
med de yttersta vingspetsarna
för att sedan störtdyka
och kyla dem i någon småländsk skogstjärn
när vi satt där och ruggade
och kände doften av kåda från sommarvarm tall
brukade vi stilla tänka att
jorden är allt vacker ändå
och undrade om det nog inte är de jordnära
som har de bästa perspektiven trots allt
med varsam hand knackade du alltid ur askan
att vårda pipor var en konst sa du alltid
en explosion av vita blodkroppar
gjorde dig till ett slags stort pip-knack
fast i ett helt annat askfat av icke-färg
en absurd metamorfos och liknelse egentligen...
men piporna ligger kvar där i askfatet
jag försökte mig på en av dem en gång
men klangen var inte den samma
så jag låter dem ligga numera
jag tror du fick med dig både
lite solstoff och småländsk mylla
i någon av dina fjäderpennor
därför några strålar verkar söka efter något däruppe
och äppleträdet runt knuten har blivit en aning vilse i sitt växande
men minnena av dina tankar glöder i mitt inre
likt tobaken i din pipa
när du tankfullt funderade på nya vägar för örnvingar