Ilskan och sorgen sveps bort, och in träder mina gamla vänner, känslor jag glömt att jag känt.

Jag undrar vart de varit, men jag önskar inte att de kommit tidigare. Allt har sin tid.

Och jag tror nog att det ska bli bra nu.

Ögonen jag möter, de ser inte ner på mig med avsky, de talar inte med undertoner av övermakt och arrogans. De tittar på mig med nyfikenhet och välvillighet, de ler.

Kanske kan vi vara jämlikar? Har även du vandrat i osäkerheten så som jag, sett vad jag har sett, drömt som jag har drömt, önskat att du hittat mig, så som jag har hittat dig? Har vi nåt samma plats samtidigt?

Kanske vill du följa med mig, ta vägen åt andra hållet, där vi inte redan vandrat så många gånger. Kanske kan vi hitta nya platser, nya människor, nya upplevelser.

Det här är intressanta tider jag har framför mig, vill du dela dem med mig?