Han har dött nu. lämnat oss alla. men det är konstigt. det är skillnad men ändå inte. känner inget, men ändå är det något som är borta. det är något i mig som någon har varit framma och plockat bort.
Alla är så konstiga. Hela familjen är bara helt normala och beter sig som om ingenting särskilt har hänt. En person som har levt i alla våras liv sedan vi föddes är plötsligt borta och ändå så beter sig alla som om vi håller på att planera en frukost. Och jag känner ingenting. Orkar ingenting. Allt är bara konstigt. Vet att det har hänt men kan ändå inte riktigt ta in det liksom... Vill krama darling och gömma mig för världen. Läka lite och berätta för alla andra senare. När allt är lite mer hanterbart. enklare. och kankse inte gör så ont att tänka på. för i slutändan är det som känns att personen som gör en så glad och som är så underbar att träffa, han är plötsligt inte där längre. och jag kommer aldrig mer träffa honom.