9
Tänk vad jag har blivit stor!
Idag när jag var ute i det äckliga snögloppet tyckte jag att jag att jag såg en räv men det var bara Yassir (Puh…) men jag sprang liksom på det första intrycket. Benen bar mig snabbt till jordkällaren men när jag skulle klämma mig in genom det lilla hålet i dörren så tog det bara stopp. En märklig känsla: Någonstans var jag alltså medveten om att det inte var en räv, utan att det var Yassir jag hade sett, men benen hade liksom sprungit av sig själva och jag räknade med att jag skulle hamna inne i jordkällaren, inte halvvägs in. Det kändes liksom snopet. Hur skulle jag agera? Magen satt fast! Ordentligt fast. Hade jag verkligen haft en räv efter mig så hade jag varit rävmat nu … Tänk om en skata skulle få syn på min ändalykt och få för sig att bita mig i svansen – jag skulle vara chanslös! … eller ännu värre: Tänk om räven kom på riktigt… Nu var goda råd dyra. Gång på gång vickade och krängde jag för att komma loss men utan resultat. Det var svårt att backa också för det var lite blött och slirigt så jag fick inget bra grepp med tassarna. Vad skulle jag ta mig till? Ensam. I knipa. Jag kände mig så liiiten men så insåg jag att anledningen till att jag satt fast var att jag faktiskt blivit stor.
Är man stor ska man ta det lugnt och tänka redigt i krissituationer så jag tog ett djupt andetag och slappnade av och då – kom jag loss! Jösses vad enkelt det var! Tyvärr hade jag inte backat ut utan istället var jag nu inne i jordkällaren. Hur skulle jag nu komma ut? Det var väldigt mörkt och kallt. Kallare än vad det var där ute där marssolen gjorde sitt bästa för att smälta bort snön. Om jag inte lyckade ta mig ut skulle jag säkert frysa ihjäl. Nu skulle i alla fall inte skatorna eller räven komma åt mig så jag prövade att jama högt och länge. Kanske att någon hade vägarna förbi. Kanske mamman. Hon skulle rädda mig och sedan bära hem mig och ge mig räkor. ”Mau-mau” skrek jag, gång på gång men ingen hörde. Fy sjutton, vad jag kände mig ynklig. I timmar satt jag där. Försökte klämma mig ut igen. Dålig idé. Fastnade igen men nu kanske någon skulle höra när jag skrek. Tyvärr såg jag en skata flyga förbi. Jamade jag nu så skulle det vara klippt. Så kom jag ihåg vad som gjort att jag kom loss förra gången så jag tog ett djupt andetag och slappnade av och så tryckte jag på, precis som förut. HAHA! Jag kom loss! Lyckan var total. Jag kände i hela min numera STORA kattkropp att jag inte bara växt fysiskt utan även mentalt. En så här stor knipa hade jag aldrig klarat mig ur själv förut. Trist bara att jordkällaren inte längre var användbar som skyddsrum mot skatattacker.
Mallig som aldrig förr begav jag mig hem, slank in genom kattluckan och gjorde entré i köket. Där satt människorna och fikade. ”Smaskens”, tänkte jag, hungrig som jag var efter min källareskapad. ”Nu kanske man kan få sig en munsbit eller två!”. Jag satte mig fint bredvid mamman och väntade men hon bara tittade på mig. ”Hit med lite wienerbröd”, tänkte jag otåligt men hon bara tittade. Vad var det med henne? ”Ge mig något, då!”. Inget smaskens, bara bläng. Så böjde hon sig ner och tog tag runt magen på mig och sa – Jag tror minsann att Mixu har blivit tjock! Vad? Jag – tjock? Märker hon inte att jag blivit STOR? Det är faktiskt en väsentlig skillnad på att vara tjock och stor! ”Ja, som du matar henne med delikatesser, så är det väl ingen överraskning”, sa pappan. ”Det får det nog bli mindre med, från och med nu”, sa mamman reste sig upp och dukade av bordet utan att jag fick en enda smula. ”Visste jag inte att hon var steriliserad så hade jag trott att hon var dräktig”, fortsatte hon. Vadå? Var jag steriliserad? Det hade jag ingen aning om. När hände det? Jag vet att Kräkis var steriliserad för hon hade tratt efteråt och det var hemskt att minnas men – jag? Hur glömmer man något sådant.
Pappan satt tyst och tittade eftertänksamt ner i golvet. Till slut tog han mod till sig och sa med bävan i rösten: ” Det kan nog vara så att hon inte är det…”. Mamman vänder sig om och spänner blicken i honom men hon säger inget. På halsen växer nu röda fläckar fram. Hon får sådana när hon blir riktigt, riktigt arg. ”Ja, jag vet att jag skulle ha ordnat det när du var i Nådendal med din syster men jag - jag glömde det”. Mamman var fortfarande tyst. Sedan gick hon ut i farstun och drog på sig stövlar och jacka och öppnade dörren. Sedan vände hon sig om och nästan vrålade: ”Då tog du väl inte dit Yassir heller då för han skulle ju snöpas samma dag!” Nu blev pappan alldeles vit i ansiktet. Dubbelfel!! Dörren slog igen bakom den rasande mamman och kvar satt jag och pappan. Det var tyst en stund och sedan sa han: ”Då är du inte tjock trots allt, lilla Mixu”.
Ja, men det visste ju jag hela tiden! Jag är STOR. Haha!

P.S. Vad betyder ”dräktig”?