Min chef Åke tittade på mig och sa: "Du skall vara klar över att det här är en chansning. Många som är äldre än du, och kan åberopa mycket längre anställningstid, skulle säkert söka det här jobbet om vi annonserade ut det. Så känn dig inte för säker!" 

Jag var både skrämd och tacksam. Bara några månader tidigare var jag nära att bli avskedad för att jag hade svårt att passa tiderna. Nu skulle Åke, som titulerades kamrer, ersätta försäljningschefen som sagt upp sig. Och jag skulle få överta Åkes jobb. En fantastisk chans för en nygift ung man som just blivit pappa och saknade skolutbildning.

Titlar var nästan viktigare än pengar på den här tiden.  Så viktiga att det raskt beslutades att jag även i fortsättningen skulle tituleras "herr Mossberg" - att titulera mig "kamrer" ansågs antagligen till skada för titelns värde.

Men, tyckte jag, fanns det egentligen en tristare titel än "kamrer"?! I mig manade ordet fram en liten kutryggig gråhårsman iklädd svalrock och med annilinfläckade läppar. Själv var jag ännu inte 25 år och mycket mer intresserad av chansen att tjäna lite mera pengar.

Bara två år äldre var köpmannen Ferdinand Lundquist när han den 17 maj 1864 öppnade ett litet bosättningsmagasin på Östra Hamngatan i Göteborg. Då bestod företaget av ett rum, ett skyltfönster och ett butiksbiträde.

Nu, nästan etthundra år senare var Ferd. Lundquist, eller "FL" som det ofta kallades, ett komplett varuhus med drygt 800 medarbetare, av vilka jag var en.Varuhuset ägdes då av familjen Turitz som även ägde de numera avsomnade Epavaruhusen runt om i landet. FL såldes senare till NK.

En särskild avdelning inom FL var specialiserad på möbler och inredningar för offentlig miljö. Jag var ansvarig för avdelningens kontor som sysselsatte något halvdussin personer. Varför jag dessutom fick delansvar för en stor förbrödningsfest, när företaget strax därpå köpte in en stor konkurrent, kommer jag inte ihåg

Festen skulle äga rum på anrika Park Aveny Hotel där ett drygt hundratal människor som tidigare slagits om samma kunder nu skulle gräva ner stridsyxorna under trivsamma former. Det beslutades att alla skulle samlas iör en drink i hotellets bar och att själva högtidsmiddagen  skulle avätas i någonting som man kallade Taube salen. Detta var ett rum helgat åt nationalskalden men ännu inte helt färdigt och vårt sällskap var det första att få abonnera det.

Jag grep mig an uppgiften med samma nit som sannolikt präglar de flesta människor som har en olycklig förmåga att kombinera grav okunnighet med överdriven ambition.

Festligheten ägde rum på våren 1960 - alltså många år innan Bror Rexeds så kallade "du-reform".

På de flesta arbetsplatser var titelbruket fortfarande en självklarhet, och om man kallade sina överordnade för ”herr” eller ”fru” så var det endast därför att de saknade mera betydelsefulla titlar, som ”direktör”, ”"doktor", disponent”, ”ingenjör” eller ”kamrer”.

Strax efter det jag anställts på FL, (som av den klåfingriga götéborgshumorn tidvis kallades Luderna Fernqvist) korsades mina vägar en något överviktig man som jag träffat tidigare, då som en lika välkänd som skicklig seglare i den bohusländska skärgården. Iklädd en oklanderlig svart kamgarnskostym halvsprang han genom varuhuset en tidig morgon och hade oturen få ögonen på mig.

Eftersom jag en minnesvärd gång fått ersätta en av hans gastar under en regatta i Skagerack hälsade jag honom med ett glatt ”hej”, som han dock inte besvarade.

Nästa gång jag mötte honom, och åter sa ”hej” bad han mig följa med bakom varuhustes kulisser.

Vi vandrade genom smala gångar och hamnade till slut i en så kallad bekvämlighetsinrättning, där den tunga atmosfären var en obehaglig blandning av gammal urin, fekalier och tobaksrök.

Där sa han, med ilsket rodnande kinder: ”Jag är medveten om att vi träffats tidigare, men här i varuhuset tituleras jag faktiskt notarie!”

Inte nog med att han var notarie, gubevars! Han var minsann dessutom delägare i varuhuskoncernen, vilket jag inte heller hade någon aning om.

I denna kraftfullt blomstrande titelflora var förstås medarbetare på min nivå en del av den snåriga buskvegetation som många år senare, på sina håll dock med viss uppskattning, skulle komma att kallas gräsrötter.

Som alla galärslavar med självaktning bugade jag mig till golvet, så att han skulle se spåren efter piskrappen på min sargade ryggtavla.

Men mitt huvudintresse koncentrerade sig, av naturliga skäl, till den så kallade Taube-salen.

Vad var det för ett rum? Hur såg det ut och hur stort var det? Kunde det rymma över etthundra sittande gäster?

Jag delade ansvaret för festen med en trevlig inredningssäljare som hette Bertil och tillsammans begav vi oss till Park Avenue för att kolla upp lokaliteterna.

Dit var det raka spåret på Kungsportsavenyen från vårt kontor på Stora Nygatan.

Bertil var en försäljare av den sirliga typen, en man som genomdrev stora affärer endast och allenast med hjälp av sin vänliga och förekommande attityd. Det fanns många avslut som tydde på att hans kunder var mera intresserade av ett trivsamt samarbete än av lägsta möjliga pris.

Relationsmarknadsföring blev ett begrepp ungefär fyrtio år senare, men Bertil arbetade med framgång på det sättet långt innan begreppet myntades.

”Taube-salen - det blir en trappa upp och sedan till vänster” sa en vänlig man i receptionen och Bertil och jag vandrade lydigt iväg. Dörren till lokalen ifråga
var stängd, och vi knackade artigt innan vi öppnade och gick in.

Först såg vi ingenting annat än ett stort, tomt rum med en snusbrun heltäckande matta. Men strax därpå upptäckte vi, att den öppnade dörren dolde en stege, högt upp på vilken det stod en person med en färgburk och en pensel.

Personen ifråga hade däremot upptäckt oss och skrek nu, med sina lungors fulla kraft:
”Stööör inte konstnääären i arbete!”

Visst! Det var han! Nationalskalden Evert Taube, i full färd med att dekorera panelväggarna i den sal som bar hans eget namn.

Bertil och jag drog oss naturligtvis urskuldande tillbaka, närmast skräckslagna över att ha oroat en person som verkligen inte behövt stå uppflugen på en stege för att betraktas som högt uppsatt.

Då förändrades scenen radikalt.

”Fast å andra sidan”, sa Evert Taube, ”så har jag aldrig blivit störd av människor som sett mig måla! Nej,” sa han eftertänksamt, ”det är endast under min verksamhet som poet jag kräver absolut tystnad och fullständig avskildhet!
Så varsågod, mina herrar, välkomna in i den högtidssal som skall bära mitt namn och min diktareådra långt in i framtiden!”

Själv var jag helt förstummad och lyssnade beundrande på hur Bertil övertygande påstod, att det minsann fanns massor av andra anledningar till att Evert Taube, tillsammans med notabiliteter som Carl Michael Bellman och Lasse Lucidor, i all framtid skulle pryda en alldeles egen nisch på den svenska parnassen.

Med uppenbart gillande klättrade den nu ytterst sällskaplige trubaduren ner från sin stege och gav oss en grundlig introduktion till de illustrationer och versrader som alltjämt pryder väggarna i Taube salen på Park Avenue Hotell.

Då och då kastade han en blick på mig och till sist sade han:
”Unge man, mitt bildsinne säger mig att våra vägar kan ha korsats tidigare! Säg mig om det är sant, och redogör i så fall för var och hur detta möte ägde rum!”

Jag rodnade av förtjusning!

Sanningen var nämligen den att jag haft förmånen att få avnjuta diktaren och trubaduren hemma hos en kvinna som jag tror var hans syster.

Hos henne kinesade han under ett gästspel i Göteborg, och då hade jag turen att besöka kvinnans son, som var klasskamrat med min syster.

Det var högsommar någon gång i mitten av 1950-talet och på kvällen skulle Evert Taube sjunga från däcket på Teaterbåten, en gammal uttjänad skärgårdsbåt som nu låg för ankar strax intill Feskekörka i Göteborg.

Nu satt han med lutan i famnen och förberedde sig för aftonens föreställning.

En av de visor som stod på programmet var ”Fritjof i Arkadien”. Evert hade hört att det fanns de som ansåg, att han stulit melodin från en gammal svensk dryckesvisa som inleds med texten ”Nu har jag slutat med att dricka brännvin, nu har jag slutat med att spela kort”.

Sant eller osant, detta var någonting som störde poeten och nu satt han och övervägde att framföra visan på ett annat sätt.

”Kanske har jag varit alltför bunden av rytmen i musiken”, sa han, ”kanske har jag inte givit det poetiska innehållet i texten till räckligt utrymme!

Tänk om jag underordnade mig texten, och deklamerade den, istället! Då skulle det kunna låta så här!”

Och så reste han sig upp ur systerns soffa, slog ut med armen och deklamerade, som bara Han kunde:

”På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand.
Där finns en grön oas!
En äng som sluttar ner, mot en vindal och en palmklädd strand.

Där (sade han och pekade engagerat ut genom fönstret och ner mot inloppet till Göteborgs hamn) ser man Korsika i siktigt väder –
och Provencalska bergens blåa bård…”

Och först kommen så långt i visan kunde man höra en antydan till melodi!

Det var ovanligt!

Det var dramatiskt!

Det var trovärdigt, som en berättelse av någon som nyligen kommit hem från Arkadien, och där haft turen att njuta sin lunch tillsammans med tre vackra, nakna kvinnor från det fjärran San Francisco.

Jag minns hur kvinnan, som nog var hans syster, mottog framförandet med uppskattande applåder. Jag minns hur han, något senare, sjöng Calle Schewens Vals med versen i moll och refrängen i dur, bara för att visa hur man kan ge annorlunda liv åt en välkänd visa.

Men framför allt minns jag att, när Evert Taube ”om aftonen kom ner till båten” sjöng sin visa precis som han brukade.

Framför Teaterbåten stod vad som dagen därpå, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, kallades en ”mångtusenhövdad publik”. Sanningen var nog att det rörde sig om färre lyssnare än så. Men applåderna tydde på att publiken var fullt tillfreds med den traditionella varianten.

När kvällen för Det Stora Varuhusets festlighet kom samlades gästerna i hotellets bar, med undantag av Bertil och jag som gjorde en sista koll av arrangemangen.
Därefter skyndade vi ut till de andra för att också vi skulle få en liten rackare före maten.

”Vad vill herrarna ha”, frågade en framstörtande servitör.
”Gärna en Dry Martini” sa Bertil varefter servitören flyttade sin vänligt frågande blick till mig.

Så nonchalant jag kunde stammade jag fram att jag gärna ville ha detsamma.

Jag hade ingen som helst lust att avslöja att detta var mitt livs första drink på en restaurang, och att jag faktiskt inte hade en aning om vad som ingick i en Dry Martini.

Min begränsade erfarenhet av sprit omfattade egentligen bara rom och coca cola, samt det billiga turkiska vin som var närmast obligatoriskt i de kretsar av framåtsträvande musiker, konstnärer och teaterelever jag gärna umgicks med.

En nyårsafton i tonåren, då jag var statist i Stadsteaterns härliga uppsättning av Strindbergs ”Gustav Vasa” hade Konungen själv, kraftfullt personifierad av Kolbjörn Knudsen, inviterat mig till artistlogen för att bjuda på gin och tonic.

Artistlogen var annars off limits för oss statister, så jag tog chansen minst lika mycket för att få vistas i närheten av idoler som Per Oscarsson, Keve Hjelm, Gerd Hagman och Karin Kavli som ingick i tetaterns ensemble under de här åren.

Samvaron var precis så spännande som jag hoppats, men groggen så stark att jag två dygn senare, någorlunda återställd, avgav ett heligt löfte att aldrig mer dricka gin.

Oliver hade jag inte heller lärt mig tycka om, och nu stod jag här och betraktade hur den gröna frukten hånflinade mot mig genom den simmiga drycken, vars doft påminde om en nyårshelg som jag länge trodde skulle sluta med min alltför tidiga bortgång.

Med drinkglaset i handen såg jag att det var fullt vid alla bord, utom vid ett kring vilket alla varuhusets chefspersoner hade samlats.



Bertil sökte sig till sina vänner vid bardisken och jag valde att förbli stående, samtidigt som jag världsvant lät oliven simma runt i den drink jag inte längre ville ha.

Då hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn!
”Herr Mossberg! Herr Mossberg, kom och sitt här hos oss!”

Det var chefen för företagets belysningsavdelning som ropade. Han var en fryntlig och hjälpsam man som jag haft en hel del att göra med.

Tveksamt nalkades jag bordet, där de självklara huvudpersonerna utgjordes av den snorkige notarien, direktören för det nyligen inköpta konkurrentföretaget och den disponent som var chef för den avdelning där jag själv arbetade.

Denne råkade ha samma förnamn som jag, men eftersom praktiskt taget alla kallade honom för ”disponenten” var risken för generande missförstånd minimal.

Något besvärad pressade jag mig ner i en röd, skinnklädd soffa, mellan sagde disponent och belysningsavdelningens chef, som genast och med ett generöst leende höjde sitt glas.

”Jag tycker minsann det är på tiden att vi lägger bort titlarna”, sa han muntert. ”Jag heter Gösta. Hej på dig!”

Vi skålade, och därefter spred sig en generande tystnad kring bordet.

Men så harklade sig Notarien och vände sig till mig med ett pressat småleende:
”Ja, vi två känner ju varandra sedan förr. Claes heter jag”

Jag skålade stumt och försökte att ignorera den påträngande ginsmaken.

Den tredje i raden blev min egen chef, som närmast snubblade över orden när han efter ytterligare ett par tysta minuter sa:

”Ja, vi två har ju samma namn, ha ha ha!”, och ytterligare några droppar av mitt livs första Dry Martini gjorde livet surt för mina otränade smaklökar.

Därefter uppstod den fulländade anarkin!

Såväl damer som herrar i omgivningen, många helt okända för mig, kastade sina och mina titlar som nyårsserpentiner. När dörrarna till Taube-salen slogs upp några minuter senare var jag du och bror med hela världen och hade till och med förmått käka upp den förhatliga oliven.

Det enda jag minns från resten av den tillställningen är, att middagen var utmärkt och att både Bertil och jag fick massor av beröm för vårt arbete.

Tydligare ändå minns jag dock att dagen därpå, på arbetsplatsen, allting hade återgått till det gamla.

Återigen var jag ”Herr Mossberg” och förväntades titulera de andra herrarna precis lika underdånigt som förr.

Med undantag för Gösta, belysningsavdelningens chef, som ursäktande sa:

”Du får ha överseende med dem.
Du och jag är säljare, de är bara administratörer.

De tror antagligen att etikett är någonting man sätter på pärmar”.