Kapten Julgransfot stod i fören på sitt nya skepp och såg ut över havet. Skeppet var visserligen inte ett riktigt skepp, utan mer av en stor låda med påsnickrade plankor som gav det en mer... skeppsliknande form, ett par master, ett roder och segel. Men, det fick duga.

Han suckade. Att stå i fören med draget svärd och viftande julgransfot såg visserligen dramatiskt ut, men det var tröttsamt i längden. Dessutom hade han måsskit i ansiktet, och kunde inte torka bort det eftersom hans ena hand var upptagen med att hålla i svärdet, och den andra i en pistol.

Kaptenen vände på huvudet i smyg, för att titta bakom sig. Ingen fick se att han vände blicken från horisonten - kaptener skulle stå och se ut i evigheten med ett svärd i handen, så stod det i instruktionsboken. Och han ville inte att hans besättning - två personer - skulle förlora respekten - *host* - de hade för honom. Han såg Rorsman stå vid rodret som vanligt, lika plikttrogen som vanligt. Lika outtröttlig. Han hade säkert stått där hela natten. Precis som kaptenen själv stått i fören. Julgransfot vägrade vika från sin post innan Rorsman gjorde det.

Att döma av de dämpade skriken befann sig Kockan nere i det kombinerade köket/lastrummet. Sjömansbiff idag igen, alltså. Visserligen blev det lite enformigt - men... man bråkar inte med någon som har en slaktarkniv i handen. Även om man själv har ett svärd. Höm.

Så småningom tystnade skriken, och iställed började Kockan sjunga där nere i köket. Inte den vackraste rösten i världen, men... ganska trivsamt. Han återgick till sitt horisontstirrande.

Så småningom stördes han av ett vrål från under däck. "MAAAAT!"
Sedan, det karakäristiska slamret av köksredskap och en duns när en tung gryta ställdes ner på däck. Kockan stod där, med uppkavlade ärmar och en ganska farlig uppsyn - men hon log, och kaptenen tog det som ett gott tecken. Han hostade försynt. "Ähum, vad... vad bjuder du på idag?", frågade han, fast han redan visste svaret.
"Sjömansbiff!", halvskrek Kockan och log ännu bredare.

Snart kom Rorsman gående mot dem, och kastade en misstänksam blick mot grytan. "Sjömansbiff!", vrålade Kockan ännu högre. "Alldeles färsk."
Rorsman verkade tveka, men snart tog hungern övertaget över dem båda.

Kockan lade upp maten i skålar, och de satte sig för att äta.
"Förresten", sade Kapten Julgransfot plötsligt, "vart tog den där Plutonia-killen vägen? Han... Ferdinand?"

Han och Rorsman stirrade på varandra, innan de sakta vände blickarna mot Kockan, som försökte se oskyldig ut - vilket inte lyckades så bra.

"Vadådå?", mumlade hon med munnen full av välkryddad, före detta barnarbetare. "Vi har slut på kött."