Det är inte världen vi väljer.
Utan världen som rycks ifrån oss.
Inte det vi ser och förtäljer.
Utan känslan som styr oss.
Jag hade inget behov.
Men jag graverade in ditt namn i min bok.

Vi sitter och hummar och nynnar, blundar och drömmer.
Trots verkligheten vi hänsynslöst förbrukar och använder.
Vi talar om allting vi ska göra om ett år, hur vi ska leva.
Trots ovissheten i vår själ och samhällets rufsiga hår.
Som vi tvivlar på att överleva.
Jag hade inget behov.
Men jag saknade hösten likaså.

Drygar ut min tid, får aldrig uppskov.
Jag hade inget behov.
Men jag såg in i dina ögon.