Jag hade blivit utsparkad ur min kompis soffa, pengarna var slut sedan länge och han hade tröttnat på att jag åt upp hans mat så han hade tillslut bett mig dra åt helvete. Så det var det jag gjorde. Jag satt på tåget nu. Jag hade inte varit tillbaka sedan den dagen jag tog studenten, samma kväll hade jag packat min väska och liftat ut ur stan, men nu hade jag tillslut tvingats tillbaka.

När jag såg det grå vattentornet genom fönstret så kände jag ett tryck över bröstet, jag fick svårt att andas, allting blev suddigt, jag var tvungen att få luft. Jag tog min väska och på svaga ben skyndade jag mig mot utgången och så fort tåget hade stannat så kastade jag mig ut och tog några snabba andetag innan jag utmattat sjönk ner på en bänk på perrongen.

Min mamma hade varit helt förstörd när jag åkte iväg. Hon brukade ringa och gråta i telefonen och undrade vad hon hade gjort för fel och varför jag aldrig ville komma hem och hälsa på. Efter ett tag bytte hon dock strategi, hon insåg att hennes gnällande inte skulle få mig att komma hem, så istället började hon komma och hälsa på mig. Det spelade ingen roll vart jag flyttade hon lyckades alltid hitta mig och brukade komma och rufsa om mitt hår och ge mig mat och pengar. Men besöken hade blivit mer och mer sällsynta och nu när jag stod på trappan utanför hennes hus så såg hon mest besvärad ut.

Hon hade kastat min säng och satt upp en stor vävstol i mitt gamla rum. Hon förklarade att det fanns en luftmadrass på vinden jag kunde låna, men det var nog bäst om jag hittade något eget så snart som möjligt. Sedan gav hon mig en snabb kram och skyndade iväg utan att säga vart hon skulle.

– Det kanske är dags att du bestämmer dig vad du vill göra med ditt liv, suckade den trötta tanten på arbetsförmedlingen.
– Jag vet vad jag vill göra, jag vill stå i ett fält och vakta så barn inte ramlar ner för ett stup, sa jag ironiskt. Hon fattade ingenting, hon bara tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet, sedan gav hon mig några broschyrer som hon tyckte att jag skulle läsa.

Jag ville inte gå hem för mammas nya kille var där och han var en idiot, och jag ville inte gå ute på stan för jag var rädd att jag skulle träffa mina gamla klasskompisar. Så jag blev kvar på arbetsförmedling, sittandes framför en dator klickade jag mig igenom listan med de meningslösa jobben. I huvudet räknade jag på hur länge jag skulle vara tvungen att jobba för att få ihop tillräckligt med pengar för ta mig härifrån igen.

När jag hade klickat mig igenom vartenda jobb i hela Sverige, kom en liten dam och viskade försynt att jag snart skulle vara tvungen att gå eftersom de höll på att stänga. Jag tog min jacka och gick.
Jag tog den långa vägen hem. Genom parken, längs kanalen, över berget. Jag kom fram till bron som gick högt över järnvägen och som så många gånger under min skoltid stannade jag, lutade mig över räcket och lekte med tanken. Ett hopp härifrån var en säker död, det hade jag räknat ut under en fysiklektion. Jag hade inte räknat på det för att jag ville dö, utan mest för att det var skönt att ha en utväg. Jag tog ett djupa andetag och bestämde mig för att ge livet en dag till. Men viljan att göra något självdestruktivt hängde kvar, så när jag kom fram till en bensinmack så gick jag in för att köpa ett paket cigaretter. Tjejen i kassan hälsade glatt och gav mig med ett stort leende. Det stod väl i hennes anställningsavtal att hon var tvungen att vara snäll mot kunderna, tänkte jag och nickade kort tillbaka.

- Känner du inte igen mig? Skrattade hon. Jag lyfte blicken och tittade på henne men skakade på huvudet. Maria! Vi gick i samma klass på gymnasiet, sa hon. Nu kände jag igen henne. Hon var sig inte alls lik. Hennes bleka hud och bensinmacksuniform var långt ifrån de märkeskläder och abnorma mängder smink som hon alltid hade haft när vi gick i skolan. Då hade jag hatat henne men nu såg hon nästan sympatisk ut.

- Vad kul att se dig, sa hon med oförminskad glädje. Hur länge stannar du? Jag tycker det vad skithäftigt hur du bara drog efter studenten. Jag önskar att jag också kunde lämna den här hålan. Det vore kul att höra vad du har haft för dig. Ska vi ta en fika någon gång? Om du vill?

- Okej, svarade jag. Hon fick mitt telefonnummer och när jag gick därifrån så hade jag en konstig känsla inombords. Det kändes nästan som...glädje.