Som tysta öar sitter vi
och väntar på dem som vi älskar
Vi har det gemensamt
de små
som fyller oss med så mycket liv
Nu sitter vi här; tysta, karga
Den egna sfären en båge av motstånd mot det som berör
Mot det skälvande, osäkra
som de nu öppnat i oss
Och sorgen glider tyst
över ensamheten vi lärt oss att bo i